Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Portugisiska litteraturen - Portugisiska språket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1473
Portugisiska språket
1474
talets början kunde icke undgå att medföra
ett lif vande af den djupt försoffade
nationalkänslan, och detta, i förening med de
nyromantiska idéernas inträngande, uppväckte
också i litteraturen ett nytt lif. Joao Baptista
d’A l m e i d a -G ärr e 11 (1799-1854), Antonio
Feliciano de Gast i l h o (1800-75) och Alexandro
Herculano de Carvalho (1810-77) äro detta nya
skedes banbrytare. Utom tre band lyriska dikter
skref d’Almeida-Garrett tre längre sånger:
"Ca-mões", "Donna Branca", en fantastisk dikt
i \Vie-lands maner, och "Adozinha", den bästa,
grundande sig på portugisiska folkromanser. Stor
förtjänst inlade han som den förste samlaren
och utgifva-ren af dessa Portugals gamla
folkvisor. Han författade också några stycken af
nyromantisk art för teatern samt var slutligen
en framstående prosaist. Castilho, den mest
utpräglade romantikern af de tre, författade en
mängd längre och kortare poem ("Cartas de Echo
e Narciso", "Prima-vera", lyrisk diktsamling,
"A noite do Castello", typiskt romantisk dikt,
etc.), i allmänhet utmärkta lör rik fantasi
och vackert språk. Herculano debuterade som
författare med ett par samlingar poem, men
egnade sig snart uteslutande åt prosan och
införde i Portugal den historiska romanen ("O
Monasticon", "Lendas e narrativas") i Walter
Scotts stil. Slutligen öfvergaf han alldeles
diktens område och egnade sin stora förmåga åt
historie-skrifningen. Hans om djup forskning
och lärdom vittnande "Historia da Portugal"
(4 dlr, oafslutad), Portugals första kritiska
historia, är äfven i stilistiskt afseende
af stor betydelse. Af andra mer eller mindre
typiskt nyromantiska författare kunna nämnas
Soarés de Passos (d. 1860), Men-d e s L e a l
(d. 1886), Gomes de Amorim (d. 1891) och Thomas
Ribeiro (d. 1900). - 1865 började en häftig
och långvarig strid mellan den äldre skolan
och den yngre generationen. Rörelsen utgick
från universitetsstaden Coimbra, och de unge
opponenterna vände sig med stor skärpa särskildt
mot Castilho, hvilken de betraktade som själf
vald öfverstepräst i den gamla, i föråldrade
former och åskådningar ohjälpligt stelnade
skolan för inbördes beundran. Oppositionens
främste voro Anthero de Quental (d. 1891) och
den i senaste tid bl. a. som president i den nya
portugisiska republikens provisoriska regering
bekante TheophiloBraga(f. 1843). Resultatet
af striden blef framgång för opponenterna
och utan fråga en vinst för litteraturen,
i synnerhet poesien, som nu gick till mötes
en ganska kraftig och rik utveckling. Bland
den nya sångarfalangen må nämnas, utom Quental,
som bl. a. skrifvit mästerliga sonetter, Joäo de
Deus Ramos (d. 1896), af en främmande kritiker
kallad 1800-talets störste kärleksskald, och
Joäo Penha. Den senare kan sägas sammanlänka
Coimbragruppen med de nyare skalderna, bland
hvilka märkas satirikern Guerra Junqueiro
(f. 1850), som oförskräckt svängt sitt
bitande gissel mot allehanda fördomar och
konventionalism, Gomes Leal (f. 1848), Antonio
Nobre och Goncalves C r es p o (d. 1883), ’’den
portugisiske Coppée". Vidare EugeniodeCastro, den
franska symbolismens målsman, Antonio de Castro
Feijö (f. 1860), Antonio Correa de Oliveira,
Tryckt den 21/i 15
Joaquim de A r a u j o m. fl. - Som ofvan
nämndes, började nyromantikern Garrett reformera
teatern. Hans dramer voro historisk-nationella,
och denna riktning fullföljdes sedan af
bl. a. Men-des Leal, Amorim och Pinheiro Chagas
(d. 1895), alla utpräglade romantiker. Äfven
sedan har det historiska dramat rätt
flitigt odlats i modernare form. Bland nyare
komediförfattare kunna nämnas Fernando Caldeira,
Gerva-sio Lobato och Joäo de Gamar a. - Den af
Herculano införda historiska romanen har sedan
fortsatts af bl. a. Mendes Leal, L u i s A u g
u-stoRebellodaSilva(d. 1871; "A mocidade de Dom
Joäo V"), Ändrade Corvo ("Um Anno na Corte")
m. fl. Sederomanen har med framgång odlats af
den produktive C a m i 11 o Castello-Branco
(d. 1890), byhistorien af Gomes Coelho (pseud. J
u Ii o Diniz; d. 1871) och slutligen den
realistiska romanen af E?a de Queiros (d. 1900),
väl det förnämsta namnet på romanens område (hans
första roman, "O crime do Padre Amaro", utkom
1875). Bland andra nyare romanförfattare kunna
nämnas Luis de Magalhäes och T e i x e i r a de
Queiros. - Inom den nyare historieskrifnin-gen
må bland efterföljarna till» Herculano, som utom
sin stora, men oaf slutade portugisiska historia
(den går blott till 1279) bl. a. äfven skref en
"Historia da Inquisicäo em Portugal", nämnas
Re-bello da Silva, Latino Coelho, den lärde G
a-ma Barros ("Historia da Administra9ao publica
em Portugal nos seculos XII a XV"), Costa L öbo
("Historia da Sociedade em Portugal no seculo
XV") och den mer för sin framställningskonst
och sällsynta kombinationsförmåga än för egna
källforskningar framstående Oliveira Martins
(d. 1894; "Historia de Portugal", "Portugal
contemporaneo" m. fl.). - Den portugisiska
litteraturhistorien har i den förutnämnde
Theophilo Braga fått en lärd och snillrik,
men väl ensidigt och djärft teoretiserande (han
är ifrig positivist) och ofta alltför hastigt
producerande bearbetare. Han har bl. a. skrifvit
dels en stor "Historia da litte-ratura
portugueza" i 32 bd, dels ett par kortare
öfversikter, "Curso da historia da litteratur
a portugueza" och "Theoria da historia da
littera-tura portugueza". En mer anspråkslös, men
användbar och med många litteraturprof försedd
kortare "Historia da litteratura portugueza" har
utgetts (7 :e uppl. 1908) af Mendes dosReme-dios.
Å. W:sonM.
Portugisiska språket (Lingua portugueza,
por-tuguez) tillhör de ur latinet framgångna
romanska språken och bildar, jämte spanskan
eller kastiljanskan, hvad man kallat den
hispaniska gruppen af dessa, under det att
det tredje på Pyreneiska halfön förefintliga
litteraturspråket, katalanskan, icke är att föra
till denna hispano-romanska grupp, utan till den
gallo-romanska (jfr Spanska språket). Spanskan
och portugisiskan åter ha båda samma källa:
det romanska tungomål, som framgick ur det vid
den romerska eröfringen till Iberien införda
vulgärlatinet. Detta hispano-romanska tungomål
delade sig sannolikt ganska snart och på grund
af förefintliga etniska skillnader med däraf
följande olika glottiska dispositioner i en
östlig och en västlig grupp af mål,
21 b. 47
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
