Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Portugisiska språket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1475
Portugisiska språket
1476
grupper, ur hvilka omsider de båda riksspråken,
spanskan (kastiljanskan) och portugisiskan,
fram-gingo och hvilka än i dag, trots den
politiska grupperingen, stå i bestämd motsats mot
hvarandra. Den västra gruppen, som man kallat
den lusitanska eller galicisk-portugisiska,
omfattar nämligen icke blott det egentliga
Portugal, utan äfven det gamla konungariket
Galicien (nu de spanska provinserna Coruna,
Lugo, Orense och Pontevedra) samt de därtill
gränsande västra delarna af Astu-rien (ungefär
till floden Navia) och prov. Leon (Sils floddal,
El Vierzo kallad), sålunda ett icke obetydligt,
politiskt till Spanien hörande område, där
dock naturligen spanskan är det officiella och
af de högre klasserna talade språket. Egentlig
portugisiska talas vidare, utom i det europeiska
Portugal, i åtskilliga af portugiser koloniserade
områden af Gamla och Nya världen, af hvilka
det betydligaste är Brasilien. Det ur den
antydda västra gruppen af hispano-romanska
mål framgångna portugisiska riksspråket eger
inom hufvud-massan af sitt från latinet arf
da ordförråd, liksom spanskan, åtskilliga
senare upptagna, främmande beståndsdelar: den
germanska invasionen medförde för hela halfön
upptagande i språket af germanska element, dock
ej särdeles talrika, och den långvariga arabiska
ockupationen en mer betydande uppblandning med
arabiska ord. Däremot synes portugisiskan ega ett
mindre antal baskiska element än spanskan. Ur de
provensalske trubadurernas språk, från hvilka
särskildt 1200-talets portugisiska skalder
lånade hela sin poetiska teknik och inspiration,
upptog vidare portugisiskan en del element
(så äfven i ortografien beteckningarna Ih och
nh för muljeradt l och w). Liksom i spanskan
och andra romanska språk har slutligen det
ärfda ordförrådet i portugisiskan, och kanske
här mer än annorstädes, erhållit en viktig
tillökning genom det senare upptagandet på
lärd väg (särskildt under renässanstiden) af
ett stort antal latinska ord, som med obetydlig
formförändring införlifvades med språket. Från
1200-talet har portugisiskan litterärt odlats
(äldsta urkund från 1192). Och under den tid
man sålunda i litteraturen i någon mån kan
följa dess utveckling visar den sig i afseende
på ljudsystemet icke ha undergått så viktiga
förändringar som broderspråket spanskan: den
bevarar ini-tialt /, som i spanskan öfvergick
till (uttaladt) h, hvilket sedan från omkr. 1500
alldeles förstummades (lat. facere, port. jazer,
sp. hacer, uttal, athe’r), och företer icke
heller de senare spanska öfvergångarna af de
postdentala c och z till (tonlös) interdental
och af de dentipalatala x och j (g] till
(tonlös) mediopalatal frikativa. För öfrigt
erbjuder portugisiskans gestaltning af de
latinska ljuden åtskilligt egendomligt och
från spanskan afvikande. Så t. ex. diftongeras
icke de latinska betonade e och ö (port. denle,
morte, men sp. diente, muerte}. Men om sålunda
stigande diftonger felas, är språket i stället
rikt på fallande, beroende företrädesvis
på dels icke-kontraktion af äldre diftonger
(port. primeiro, sp. primero), dels allmännare
attraktion af t (port. raiva, sp. rabia],
dels utvecklande af diftong vid sammanstötande
vokaler (port. ideia, sp. idea). Lat. au, i
portugisisk skrift tecknadt GU, har emellertid i
det nuvarande uttalet (dock ej i norra Portugal)
sammandragits till o (port.
cousa [läs kosa], sp. cosa). Vokal + n eller
m blir nasalvokal (stundom, och särskildt med
följande vokal, nasaldiftong), under det n
och m i uttalet försvinna eller (åtminstone
i norr) kvarstå som mer eller mindre tydlig
gutturalnasal, hvarvid i skriften nasaliteten
antingen anges med. de ety-mologiska m och n
(före kons.: campo, vento] eller med ett icke
etymologiskt m (utljudande: bom, jar-dim] eller
med tecknet ~, kalladt til (särskildt vid:
följande, nasaldiftong bildande vokal: irmäo,
leões). Obetonade vokaler fördofvas allmänt och
särskildt utljudande (o blir u etc.). Synnerligen
karakteristiskt för den portugisiska
konsonantismen är utfallet af intervokalt l och n
(port. mao, moeda, lat. malum, moneta), hvilket
vid de omgifvande vokalernas kontraktion ofta ger
de portugisiska orden en ytterligt stympad form,
t. ex. port. so, lat. solum, sola, sp. solo,
sola] port. vir, lat. venire, sp. venir; quelha,
lat. canalicula, sp. cana-leja. Som förr antydts,
bevarar portugisiskan skillnaden mellan tonande
(mjuka) och tonlösa s- och sje-ljud (hvilka i
sp., liksom också i galiciska mål, alla blifvit
tonlösa); s och z före konsonant och i slutet af
ord (då ej vokal omedelbart följer) förtjockas
till sje-ljud (dock ej i Brasilien). Lat. Il,
nn (mn) muljeras icke, som i sp., utan ge
port. /, n; det muljerade port. J, tecknadt Ih,
framgår företrädesvis ur U 4- vok. (port. filho,
lat. jilium, men sp. hijo) och ur intervokalt
cl, gl, pl (port. olho, lat. oculum -
oc’lum, sp. ojo), under det de senare
grupperna uddljudande ge port. ch, uttaladt
ungefär som fr. ch (port. chave, lat. clavem,
men sp. llave}. Det muljerade port. n åter
(tecknadt nh} resulterar företrädesvis af ni
4- vok. och gn (port. vinha, punho, sp. vina,
puno, lat. vinea, pugnum}. Inljudande et, U
ge port. it (port. noitc, muito, lat. noctem,
multum, men sp. noche, mucho}. Karakteristisk
är den icke sällsynta öfver-gången af l till r
i grupperna cl, gl, pl, bl, fl (port. cravo,
regra, praca, lat. clavum, regula, platea,
sp. clavo etc.). En karakteristisk kuriositet
i den port. formläran är den personböjda
infinitiven (t. ex. depois de ter-es jantado,
efter att (du) ha ätit middag). Till sin allmänna
ljudkaraktär är den moderna portugisiskan ett
klanglöst och vekt språk, uppfylldt af hväsljud,
näsljud och dofva vokaler, samt bildar i detta
afseende en frappant motsats till det sköna,
klangfulla broderspråket, spanskan. - Hvad
angår de dialektiska skillnaderna inom den
västra hispano-romanska gruppen, synes man få
följande allmänna indelning. A) portugisiska
mål, a) kontinentala (det egentliga Portugal
med undantag af delar i nordöst),
1) norra (Entré Douro e Minho och
Tras-os-Mon-tes), 2) intermediära (Beira), 3)
södra (från floden Mondego söder ut), b)
insulära 1) acoreanska,
2) madeirensiska, c) ultramarina,
1) brasilianska, 2) åtskilliga kreolska
biandmål; B) galiciska mål (Galicien med
angränsande delar af Asturien och Leon); C)
några mindre, leonesiskan närstående g r ä n s
m å l i nordöstra delen af Portugal, bland dem
mirandesiskan (kring Miranda do Douro). .- Litt.:
ordböcker: etymologisk ordbok F. A. Coelho,
"Diccionario manual etymologico" (1889),
Candido-de Figueiredo, "Novo diccionario da
lingua portu-gueza" (1899), Luise Ey,
"Taschenwörterbuch der portugiesischen und
deutschen sprache’^
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
