Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vetande - Wetar, den största af Sydvästöarna (se d. o.) - Wet-dock, eng., våt docka, handelsdocka. Se Docka 5 - Vete. Se Hvete och därmed sammansatta ord - Vetehinen. Se Mytologi, finsk, sp. 168 - Veteli, finsk namnform. Se Vetil - Vetenskap
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
95
Wetar-Vetenskap
96
Genom sin fulla visshet skiljer sig vetandet
från förmodan, mening och antagande, genom
sin objektivitet från tro. (Jfr Kunskap,
Sanning, Tro, Kationalism, Empirism, Visshet.)
S-c.
Wetar, den största af Sydvästöarna (se d. o.).
Wet-dock [>e7t då’k], eng., våt docka,
handelsdocka. Se Docka 5.
Vete. Se H v et e och därmed sammansatta ord.
Ve;tehinen. Se Mytologi, finsk, sp. 168.
Ve^eli. finsk namnform. Se V e t i 1.
Vetenskap, log., systematiskt vetande (se
System och Vetande). Vetenskapen är det högsta
uttrycket för människans sträfvan efter klarhet
och sanning genom att bringa enhet och sammanhang
i sitt medvetande. Detta söker hon vinna genom
af tankelagarna ledd användning af sitt förstånds
kategorier (se Kategori), framför allt substans-,
orsaks- och ändamålsbegreppen, på det i hennes
erfarenhet gifna verklighetsinnehållet. Planmässigt
vidgar hon genom iakttagelse sin erfarenhet, och
dess innehåll underkastas ständig bearbetning
till allt större klarhet med korrigerande af
de hvarandra motsägande föreställningarna och
ett allt djupare besvarande af frågorna hvad,
hvarför och hvartill. Redan barnens frågvishet med
sådana spörsmål innebär ansatser i den riktning,
som hos det utvecklade tänkandet blir upphofvet
till vetenskap. Det är emellertid ej blott hennes
klarhetsbehof och sanningsbegär, som drifva henne
härtill, utan i första hand det praktiska lifvets
kraf. För att få makt of ver verkligheten måste
man lära känna denna och dess lagar. Därför börjar
ock förståndsbearbetningen af erfarenheten, långt
innan det ännu är tal om verklig vetenskap. Till
en början tillgriper man lösliga analogier och
fattar naturorsakerna i likhet med människan
själf. Åskan och blixten fattas då som yttringar
af vredgade gudamakter. Det ovanliga bringas på
det sättet i samband med en grupp af välbekanta
företeelser, och man tycker sig därigenom ha fått en
förklaring. Detta är det mytologiska åskådningssättet
under det mänskliga tänkandets barndom. I skarp
motsättning häremot framträder sedan den vetenskapliga
forskningen, hvars förfaringssätt kan åskådliggöras
t. ex. genom astronomiens historia. Apollonios och
Ptolemaios sökte förklara planeternas egendomliga
rörelser på himlahvalfvet i förhållande till
fixstjärnorna genom att anta, att planeternas banor
voro kretsar, hvil-kas medelpunkter återigen beskrefvo
kretsformiga rörelser omkring den stillastående
jorden. Åtminstone något så när kunde på detta
sätt det skenbart regellösa i planeternas rörelser
föras tillbaka till en föreställd lagbundenhet. Men
fullständigt passade icke fakta in i detta antagande,
och de "epicykliska" banorna bildade ännu ett alltför
inveckladt helt för att tillfredsställa behofvet af
enkelhet och klarhet. I förhållande härtill gjorde
Coppernicus ett oerhördt framsteg, då han fattade
solen som planetsystemets medelpunkt och antog,
att äfven jorden kretsade omkring denna. I ett slag
bröt därmed klarhet in i det förut oöfver-skådliga
virrvarret. Sedan Kepler fullständigat kännedomen om
himlakropparnas rörelser, lyckades Newton bringa dem
in under en rent allmän natur-
lag, tyngdlagen. Keplers lagar kunde genom matematisk
analys härledas ur denna enkla formel. Äfven
planetrörelsernas faktiska afvikelser från dessa
lagar fingo nöjaktig förklaring; och himla-hvalfvets
hemligheter bragtes i det intimaste samband med våra
enklaste och mest hvardagliga erfarenheter. I detta
exempel ur vetenskapernas historia framgår tydligt
skillnaden mellan vetenskapen och å ena sidan det
hvardagliga uppfattningssättet och å den andra alla
mytologiska förklaringar. Hvardagsuppfattningen
lämnar ett kaos af sammanhanglösa erfarenheter
eller knyter åtminstone dessa endast tillsammans
i helt korta kedjor, som inbördes ej hänga
ihop. Vetenskapen sträfvar däremot att göra
kedjorna längre och längre, om möjligt att binda
all erfarenhet tillsammans till ett enda helt
med bevarande af den största möjliga enkelhet i
sammanbindningen på alla punkter. Vetenskapen är
sålunda en storartad tillämpning af hvad Mach
och Avenarius kallat "tänkandets ekonomiska
princip". Till skillnad från det mytologiska
uppfattningssättet utmärkes vetenskapen af sin
kritiska försiktighet i förklaringarna. Den är
på vakt mot fantasiens gyckelspel och de lösliga
analogiernas lockelser. Den sträfvar att ständigt
behålla fotfästet på erfarenhetens mark och rörande
alla behöfliga antaganden utanför denna betrakta
dem som hypoteser (se Hypotes), som ej användas som
annat, innan de på det strängaste verifierats under
pröfning af alla instanser och jämförelser med andra
förklaringsmöjligheter.
Idealet vore, att alla kunskaper sammanslötes i ett
enda helt, en universalvetenskap, som omfattade
allt mänskligt vetande. Och i tänkandets barndom
möter oss ock försöket till något sådant i den
äldre filosofien. Men i samma mån som vetandet
blir mera omfattande, utsöndra sig ur detta olika
specialvetenskaper med endast ett relativt inbördes
samband med hvarandra. Orsakerna därtill äro af
tvåfaldig art. Det ena skälet är, att förr eller
senare kunskapsmaterialets rikedom öfverskrider det
omfång, som kan öfverblickas och behärskas af en
individs tänkande. Vetenskapen blir då ej längre den
enskildes, utan mänsklighetens, - resultatet af ett
mångförgrenadt samarbete, inom hvilket den enskilde
vetenskapsmannen tar föregående generationers arf och
för sin del endast kan göra sig till verklig fackman
inom ett mycket begränsadt område. I våra dagar går
denna specialisering dslvis mycket längre än till
särskiljandet mellan de olika ämnen, som man plägar
beteckna som särskilda vetenskaper. Så äro de fleste
historiker fackmän vanligen blott öfver en begränsad
period af historien, inom ett visst lands historia
eller en viss sådan gren af historien, såsom politisk
historia, kyrkohistoria, konsthistoria o. s. v. Och på
samma sätt inom andra vetenskaper. Det andra skälet är
att söka i vetenskapens föremål, den i erfarenheten
gifna verkligheten, som är af mångfaldigt olika art,
så att de vetenskapliga problemen och metoderna
för deras lösning bli för olika verklighetsområden
så olika, att det blir svårt att slå bryggor öfver
från det ena området till det andra. Att ett sådant
splittrande af vetenskapen i särskilda discipliner
utan genomfördt inbördes samband är en brist och
strider mot vetenskapens eget väsen, bör ej förbises.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
