Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ville ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
52?
Villemain- Villemin
528
1854, begaf sig 1791 till Västindien, där han
genom kloka spekulationer förvärfvade betydlig
förmögenhet. Han återvände 1803 till Frankrike, slöt
sig 1814 med fanatisk ifver till bourbonerna samt
valdes 1815. efter "hundra dagarnas" slut. till mar
i sin födelsestad och led. af deputeradekammaren,
där han blef en af de förnämste ledarna för
ultrarojali-sterna. Efter mordet på hertigen af
Berry och det moderata kabinettet Decazes’ fall blef
V. i dec. 1820 minister i kabinettet Ri-chelieu,
i dec. 1821 finansminister och hösten 1822 tillika
konseljpresident. Kallblodig, praktisk och van
vid att sköta affärer, var V. en mycket skicklig
finansminister, som lyckades bringa ordning i
Frankrikes finanser. Men som konseljpresident
under-gräfde han bourbonernas tron genom en
mängd reaktionära åtgärder, det orättvisa kriget
mot Spanien, utbetalandet af en milliard till
emigranterna, inskränkningar i tryckfriheten,
lumpna tryckfrihetsåtal, förföljelser mot sådana
författare som Eéranger, Guizot, Villemain och
Armand Carrel, afskaffandet af nationalgardet
och icke minst genom olagligheter vid valen
till deputeradekammaren. Slutligen blef det
allmänna missnöjet så häftigt, att V. måste afgå, i
jan. 1828. Därmed var hans politiska bana för alltid
slut. Jfr "Mémoires et correspondance du comte Y." (5
bd, 1887-89). E. W. Villemain [vilmä’], Abel Francois,
fransk författare, statsman, f. 9 juni 1790 i Paris,
d. där 8 maj 1870. egnade sig åt läraryrket, men
idkade tidigt skrift-ställeri. Han prisbe-löntes
af Franska akad. 1812 för Eloge de Mon-taigne och
1816 för Eloge de Montesquieu, blef 1814 professor
i fransk litteratur vid Sorbonne och valdes 1821
till led. af nämnda akademi. Han utnämndes 1819 till
"maìtre de requëtes", men af sattes 1827, då han ådrog
sig Vil-lèles och ultrarojali-sternas hat genom att
tills, med Chateaubriand och Lacretelle författa
den böneskrift, som Franska akad. inlämnade till
Karl X mot censuren. Han var en af de utmärktaste
föreläsare Frankrike någonsin egt. Mest berömda äro
de föreläsningar, som han höll 1827-30 och hvilka
strax därefter utgåfvos i tryck med titlarna Cours
d’éloquence (1827) och Cours de liltérature francaise
(6 bd, 1828-30). V. upphöjdes af Ludvig Filip till
pär 1831, valdes 1834 till Franska akad:s ständige
sekreterare och var undervisningsminister 29
okt. 1840-6 jan. 1845. Som historisk och litteratur-
historisk författare är V. utmärkt genom grundliga
studier, sundt omdöme, opartiskhet och hof-samhet samt
klar och glänsande stil. Bland hans många skrifter
märkas utom de redan nämnda Histoire de Cromwell (2
bd, 1819), den historiska romanen Lascaris (1825),
Etudes de litteraturs ancienne et étrangère (1846;
3:e uppl. 1865), Choix d’études sur la litteratur
e contemporaine (1857) och Histoire de Grégoire
VII (1873). Hans samlade arbeten utgåfvos i 15 bd
1854-58. E. W.
Villemarquè [vilmark?]. Se La Villemarqué.
Wniemer. Marianne von, född J un g, väninna till
den tyske skalden Goethe, f. 1784 i Linz, d. 1860
i Frankfurt, vardt 1814 gift med sin fosterfader,
bankiren J. von Willemer i Frankfurt a. M. Hon blef
s. å. personligen bekant med Goethe, som gästade deras
hem, och hon gjorde med sitt behagfulla väsen samt
sina poetiska och musikaliska gåfvor ett så starkt
intryck på den åldrade skalden, att han gaf henne
gestalt som Suleika i ’’ Westöstlicher divan’’. Flera
sånger i denna diktcykel äro t. o. m. skrifna
af henne. De underhöllo sedermera en vänskapsfull
brefväxling ända till Goethes död. Denna korrespondens
ut-gafs 1877 (senaste uppl. 1908). Se Goethes
"Sämt-liche werke", jubileumsupplagan, bd V, utg. af
K. Burdach och där anförd litt. (ß-n B.)
Villemessant [vilmässä’], Jean Hippolyte Cartier
de, fransk tidningsutgifvare, f. 1812 i Kouen,
d. 1879, egnade sig först åt köpmans-yrket, men
med mindre god påföljd, och kom 1839 till Paris,
hvarest han snart blef tidningsman. Han öfvertog
1844 mode-följetongen i "La presse" och uppsatte
under 1840-talet flera tidningar, som fingo en kort
tillvaro. Hans lycka blef gjord först med den af
honom 1854 återväckta tidningen "Le Figaro", som var
halfveckopublika-tion, innan den 1866 vardt daglig
och hvars redaktör han förblef till 1875. Öm denna
beryktade tidnings utveckling och beskaffenhet
se art. F i-g a r o. Y. nådde sina fintligt och
hänsynslöst fullföljda mål: att väcka uppseende och
förtjäna pengar, men ådrog sig äíven en mängd dueller
och rättegångar samt var en af de mest hatade männen
i Paris. Hans verksamhetsdrift var outtröttlig,
och han utöfvade mycken välgörenhet mot nödställda
män af pressen. Hans Mémoires d’un journaliste
(6 bd, 1867-78) äro delvis skrifna af Ph. Gille.
(Il-nB.)
Villemin [vilmà7], Jean Antoine, fransk läkare,
f. 24 jan. 1827 i Prey (dep. Vosges), d. 6 okt. 1892
i Paris, biel 1853 med. doktor, var sedan anställd
som militärläkare och befordrades slutligen till
médecin-inspecteur för reservkadrerna. V. tillkommer
i främsta rummet förtjänsten af att ha bevisat
tuberkulosens smittsamhet. Genom experiment ådagalade
han, att den genom ymp-ning kan öfverföras från
människan på kaninen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
