Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Italien - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
253
Italien
254
tidigt sina förbindelser med Hitler och avlade i
sept. 1937 ett besök i Berlin, som formades till
en demonstration av axelmakternas solidaritet. I.
anslöt sig i nov. s. å. till Antikominternpakten
och utträdde i dec. ur N. F. Förhållandet till
Jugoslavien förbättrades genom en i mars s. å.
ingången ny pakt. — Som följd av axelpolitiken
förhöll sig I. passivt inför Tysklands annexion
av Österrike i mars 1938. Likväl hoppades
England ännu att kunna skilja I. och Tyskland el.
att åtm. kunna förmå I. att respektera Brittiska
imperiets intressen. Av Chamberlain föreslagna
förhandlingar ledde i april till en brittisk-italiensk
överenskommelse om Spanien och övriga frågor
i Medelhavsområdet, vilken främst gagnade I.
I maj s. å. besökte Hitler Rom, och det växande
tyska inflytandet i L ådagalades bl. a. genom att
fascistregimen i princip accepterade den
antisemitiska rasläran. Under den tjeckoslovakiska krisen
fick Mussolini tillfälle att enl. sina tidigare
framförda idéer om en europeisk fyrmaktskonklav
spela en fördelaktig storpolitisk roll. På
anmodan av Chamberlain gjorde han en framställning
i Berlin, som ledde till Münchenkonferensen, vid
vilken han agerade partisk men diskret medlare. I
nov. 1938 stödde L Ungerns krav på
Tjeckoslovakien, men utvecklingen röjde, att I :s inflytande i
hela Donauområdet hade fått vika för Tysklands.
Den italienska politiken inriktades då åt andra
håll, närmast i form av en diplomatisk framstöt
mot Frankrike, varvid fascistpropagandan
larmande ackompanjerade med krav på bl. a. Tunisien,
Korsika, Nizza och Savojen. Franska regeringen
ställde sig lugnt avvisande. Medan dessa
händelser utspelades, besökte Chamberlain och
utrikesminister Halifax i jan. 1939 Rom som tack för
Mussolinis insats i München. Italienarna höllo
god min vid Hitlers intåg i Prag i mars s. å.,
men Mussolini kände sig övertrumfad och
befarade en fortsatt tysk expansion åt s. ö. Samtidigt
irriterades han av västmakternas bemödanden att
dra in Grekland, Rumänien och Turkiet i en
”fredsfront”, och för att hävda italienska
intressen ockuperade han i april 1939 hela Albanien.
Genom ett i maj s. å. ingånget militärt förbund
med Tyskland, den s. k. stålpakten, förstärktes
”Axeln”, men I. bevarade en viss handlingsfrihet
och intog en försiktig hållning inför Tysklands
hot mot Polen. Vid överläggningar med Hitler
och tyske utrikesministern v. Ribbentrop i
Salzburg och Berchtesgaden 11—13 aug. 1939
strävade Ciano förgäves att moderera den tyska
politiken. Under den följ, akuta krisen i aug. s. å.
försökte Mussolini medla i syfte att förhindra krig.
Då västmakterna 3 sept. s. å. till följd av
angreppet mot Polen förklarade Tyskland krig, intog I.
t. v. ställningen som icke-krigförande. Hitler
dolde sin besvikelse, och axelmakternas samverkan
ökades på det ekonomiska området. I okt. 1939
träffades ett avtal, enl. vilket närmare 200,000
tyskspråkiga sydtyrolare efter optering
förflyttades till Tyskland.
Italiens deltagande i 2 : a
världskriget. Vid ett möte med Hitler i Brenner 18
mars 1940 förklarade sig Mussolini ämna militärt
samverka med tyskarna, och i april s. å. började
han föra ett hotfullt språk. Tonen skärptes vid
den tyska blixtoffensiven i Västeuropa. För att
stödja brittiska och franska regeringarnas
bemödanden att avhålla I. från krig gjorde amerikanske
presidenten F. D. Roosevelt flera hänvändelser
till Mussolini, vilka denne arrogant avvisade. Han
slog dock till, först då risken föreföll honom
obetydlig. I. förklarade Frankrike och Storbritannien
krig 10 juni 1940. Mussolini deltog i utformandet
av vapenstilleståndsvillkoren för det besegrade
Frankrike, men Hitler motsatte sig vittgående
krav från L, som slöt stillestånd med Frankrike
24 juni s. å. I. blev ockupationsmakt i smärre
franska gränsområden, som hade besatts av
italienska trupper. I sept. 1940 ingick I. tills, m.
Japan och Tyskland tremaktspakten. I :s mål i
kampen mot England voro att krossa dess
flottstyrkor i Medelhavet, att erövra Egypten och ta
kontroll över Suezkanalen. Försök att med
trupper, baserade i Eritrea och Etiopien, besätta Sudan
inleddes i juli 1940 men hejdades snart av
britterna, som i jan. 1941 gjorde en koncentrisk
motoffensiv, vilken på mindre än V2 år ledde till att I :s
välde i Östafrika bröt samman. Från Libyien
trängde marskalk Graziani med en italiensk
armégrupp in i egyptiska västöknen i sept. 1940, men
den på Nildalen baserade brittiska
försvarsstyr-kan gick i dec. s. å. till motoffensiv enl.
general Wavells plan, slog italienarna och besatte
hela Kyrenaika. För att bistå I. organiserade
tyskarna den s. k. Afrikakåren under befäl av
general E. Rommel, som jämte underlydande
italienska styrkor i mars 1941 gick till offensiv med
Suez som mål (se vidare Världskrigen). För att
motväga Tysklands inflytande på Balkan angrep
Mussolini 28 okt. 1940 Grekland, varvid Albanien
användes som bas (se Italiensk-grekiska kriget
1940—41). Grekiska armén drev tillbaka
italienarna och besatte s. Albanien. Detta nya bakslag
för I. var en av orsakerna till Hitlers
Balkan-offensiv. I. deltog i angreppet mot Jugoslavien i
april 1941 och besatte delar av detta land samt
gjorde Kroatien till en vasallstat. I. deltog även
i det fälttåg mot Sovjetunionen, som Tyskland
inledde i juni s. å. 11 dec. s. å. förklarade I.
samtidigt med Tyskland U.S.A. krig och ingick
militärallians med Japan. — Sedan italienarna i
jan. 1943 hade förlorat Libyen och i maj s. å.
tills, m. tyskarna besegrats i Tunisien, utbredde
sig i I. defaitism och ovilja mot axelpartnern. De
allierades bombning av italienska städer ökade
krigsledan. I febr. 1943 avskedade Mussolini
utrikesminister Ciano och 8 andra ministrar. Inom
fascistpartiet företogos utrensningar. De
allierades erövring av Sicilien i juli s. å. gjorde den
italienska krisen akut. Mussolini förhandlade med
Hitler i Verona och begärde ökad hjälp men
erfor, att tyskarna endast ville försvara n. I. och
krävde nyckelposter i landets styrelse och försvar.
Då Mussolini återvände till Rom med detta
besked, störtades han genom en sammansvärjning.
Vid hovet och inom det högre armébefälet hade
sedan en tid tanken på att fälla diktatorn mognat.
Sin ledare sågo dess kretsar i f. d. generalstabs-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
