Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Italien - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
255
Italien
256
chefen Badoglio. Vidare hade bildats en grupp
fronderande fascister under ledning av f. d.
ambassadören i London D. Grandi. Vid ett upprört
möte i Fascismens stora råd natten till 25 juli
överrumplades Mussolini; på förslag av Grandi
antog rådet med stor majoritet en resolution med
hemställan till konungen att frånta Mussolini
krigsledningen och i övrigt fatta beslut enl. sin
grundlagsfästa rätt. Även svärsonen Ciano, som
länge fronderat mot Mussolinis protyska
utrikespolitik, sällade sig till oppositionen. Konungen
kallade till sig och entledigade Mussolini, som
därefter arresterades. På konungens uppdrag bildade
Badoglio en fackmannaregering. Ett förvirrat läge
följde, såväl inom L som utåt. Badoglio hoppades
få lindriga villkor av de allierade och på att
Tyskland skulle medge I. att sluta fred men räknade
fel. Medan italienska emissarier i Lissabon och på
Sicilien förde hemliga förhandlingar med de
allierade, som krävde full kapitulation,
sammandrogos tyska trupper i n. I. Badoglio böjde sig
till slut för de allierades krav och kapitulerade.
Ett vapenstilleståndsfördrag, enl. vilket L skulle
upplåta sitt territorium för de allierades styrkor
och samverka med dessa, undertecknades 3 sept.
1943, då Kalabrien invaderades.
Vapenstilleståndet kungjordes 8 sept. s. å. Därvid besatte
tyskarna hastigt större delen av L, som under
närmare 2 år blev häftigt omstridd och delvis svårt
skövlad krigsskådeplats. Mussolini befriades 12
sept. vid Gran Sasso av tyska fallskärmsj ägare
och blev chef för en ny ”republikansk-fascistisk”
regim i n. I.
I okt. 1943 förklarade Badoglios regering
Tyskland krig och anhöll, att L skulle erkännas som
allierad makt, vilket avslogs. I. betecknades i
stället som ”medkrigförande”; den huvudsakliga
samverkan med de allierade bestod i
arbetsinsatser bakom fronten. Dock uppstod även en
italiensk partisanrörelse, som senare fick stor
betydelse. De allierade införde militärförvaltning i s.
I. Där framträdde flera antifascistiska partier,
som sammanslöto sig till en ”nationell front” och
intogo en mot konungen fientlig ställning. Denne
såg sig i april 1944 nödsakad förklara, att han,
så snart Rom befriades från tyskarna, t. v. skulle
dra sig tillbaka och låta kronprins Umberto
fungera som riksföreståndare. Badoglio kunde efter
denna deklaration under medverkan av 6 partier
bilda en koalitionsregering; i denna inträdde bl. a.
Benedetto Croce och Carlo Sforza. Då Umbertos
utnämning till riksföreståndare trädde i kraft vid
de allierades intåg i Rom 4 juni 1944, avgick
Badoglio och efterträddes av socialisten I. Bonomi,
som bildade ny regering. Därefter uppstod en
långvarig politisk kris, som tvingade Bonomi att
i dec. 1944 rekonstruera regeringen utan
medverkan av liberaler och socialdemokrater. Hela mell.
I. befriades snabbt efter tyskarnas återtåg från
Rom. Däremot förblev n. I. ockuperat av tyska
trupper och led svårt under sista krigsvintern.
Partisanerna gingo till allmän aktion i april 1945
och gjorde sig till herrar över Lombardiet och
Piemonte. Summarisk räfst med en mängd
fascister följde. Mussolini, som anställt process mot
och i jan. 1944 låtit döma till döden och avrätta
5 av sina fiender i Fascismens stora råd, däribland
Ciano och marskalk E. de Bono, greps nära
schweiziska gränsen och arkebuserades 28 april
1945-
Italien efter 2 : a världskriget.
Hela I. blev fritt från den tyska ockupationen 2
maj 1945. Bonomi avgick 1 mån. senare, varvid F.
Parri bildade regering. Denne avgick redan i dec.
s. å. och efterträddes av A. de Gasperi. I. hade
under kriget lidit stora förluster i människoliv
och blivit svårt ekonomiskt skadat.
Återuppbyggnaden underlättades väsentligt genom amerikansk
hjälp, som i gåvor och lån uppgick till inalles
över 2 milliarder $ under de 3 första
efterkrigs-åren. Den efter krigets slut i lagliga former
fullföljda fascistutrensningen blev relativt mild
och upphörde i stort sett i mars 1946. En av
regeringen utsedd rådgivande nationalförsamling
(Consulta nazionale) förberedde sept. 1945—febr.
1946 statens politiska rekonstruktion. Konung
Viktor Emanuel abdikerade 9 maj 1946 och
efterträddes av Umberto II. Denne måste i sin
tur avgå, sedan en folkomröstning 2 juni s. å.
med 54% av de avgivna rösterna hade lett till
införande av republik. Till provisorisk president
valdes Enrico de Nicola. Vid val till en
konstituerande nationalförsamling, som
förrättades samtidigt med folkomröstningen, dominerade
3 partier: Kristligt demokratiska partiet
(Demo-crazia cristiand) med drygt 8 mill. röster,
socialisterna (4,7 mill.) och kommunisterna (4,3 mill.).
Kristligt demokratiska partiets ledare de Gasperi
bildade med dessa partier en koalitionsregering,
i vilken han själv även blev utrikesminister. I okt.
1946 överenskommo kommunisterna och
socialisterna att samverka enl. ett radikalt program.
Regeringen rekonstruerades i nov. s. å., varvid
socialistledaren P. Nenni blev utrikesminister. I
jan. 1947 sprängdes partiet. En antikommunistisk
grupp under G. Saragat bröt sig ut och bildade
ett nytt parti. Socialisternas majoritet fortsatte
under Nenni det politiska samarbetet med
kommunisterna. Som följd av krisen avgick
regeringen; de Gasperi bildade en ny koalitionsministär.
Utrikesminister blev greve Sforza. 1947 var för
I. ett kritiskt år, utmärkt av starkt stigande
levnadskostnader för befolkningen, löneaktioner och
svåra strejker. Vänsterpartierna vägrade att
godkänna en anti-inflationspolitik, och i maj föll
regeringen. Sedan Nitti och Orlando misslyckats
att bilda ministär, fick de Gasperi ånyo uppdrget,
och i juni var hans 4:e ministär färdig. Den
bestod av 10 kristliga demokrater och 5 oavhängiga;
vänsterpartierna voro orepresenterade. Den
ekonomiska och sociala krisen fortsatte, likaså de
politiska svårigheterna. Med 2,5 mill. inskrivna
medl. och majoritet i fackföreningsrörelsen intog
det av P. Togliatti ledda kommunistpartiet en
skärpt hållning enl. anvisningar av Kominform
och i nära kontakt med de franska
kommunisterna. I väntan på ekonomisk hjälp enl.
Marshallplanen förde de Gasperi en fast men ändå
försiktig politik och breddade i dec. 1947 sin
regering, varvid den oberoende socialisten Saragat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
