Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nordenflycht, Hedvig Charlotta - Nordenham - Nordenmark, Nils - Nordens frihet - Nordens gymnastikförbund - Nordens Karlsson - Nordenskiöld (Nordenskjöld, Nordensköld), ätter - Nordenskjöld, 1. Otto Henrik - Nordenskiöld, 2. August
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
33
N ordenham—N ordenskiöld
34
arbeten”. N. visade sig här mera påverkad av den
moderna franska litteraturen än förut. Mot
Rousseau protesterade hon likväl i ”Fruentimrets
försvar”, då han angripit kvinnokönet, men
hänfördes av ”La nouvelle Héloise”. Efter Fabricius’
död hade fränden Carl Klingenberg varit N :s
närmaste vän och stöd. Hans bortgång 1757 var
därför ett svårt slag för henne. 1761 flyttade hon
ut till den lilla arrendegården Kvarnslöt på
Skolandet, där hon skapade sig ett hem, ”Lugnet”,
som dock minst av allt gjorde skäl för sitt namn.
Hon hade kort förut blivit bekant med den unge
rousseauanen J. Fischerström, som uppväckte hos
henne en häftig, obesvarad kärlek. Hon såg sig
tillbakasatt för en annan kvinna. Då hon — som
traditionen uppger — i sin förtvivlan försökte
dränka sig, ådrog hon sig en förkylning, som
ledde till döden. Under dessa år nådde hon högst
som diktare i en rad kärlekspoem på vers och
prosa. N. är icke endast Sveriges första
betydande kvinnliga förf., hon är dess första
verkliga lyriker, vars dikt är uttryck för en
individualitet, en oförbehållsam bikt om ett
människohjärtas innersta känslor. Hon har själv träffande
tecknat sig med dessa ord i sin sista dikt, heroiden
”Hildur til Adil”: ”En siäl, som fint och starkt
och ömt och häftigt känner”. N :s ”Samlade
skrifter” utgåvos för Svenska vitterhetssamfundet av
Hilma Borelius och Th. Hjelmqvist 1924—38. —
Litt.: J. Kruse, ”H. Ch. N.” (1895); O.
Lever-tin i ”Svenska gestalter” (1903); A. Nilsson,
”Fru N:s religiösa diktning” (1918); M. Lamm,
”Upplysningstidens romantik”, 1 (s. å.); Hilma
Borelius, ”H. Ch. N.” (1921).
Nordenham [nå’rdan-], stad i Oldenburg,
Tyskland, på v. stranden av Wesermynningen;
c:a 30,000 inv. N. är en av Tysklands förnämsta
fiskehamnar vid Nordsjön.
Nordenmark, Nils Viktor Emanuel,
försäkringsman och astronom (f. 1867 W4), fil. dr i
Uppsala 1895, prof:s titel 1941. N. var aktuarie
i flera livförsäkringsbolag 1896—1918, registrator
i Riksförsäkringsanstalten 1902—18 och verkst.
dir. för Försäkringsbolaget Bore 1918—30. N.
har som populärastronomisk förf. (bl. a.
”Stjärn-klara kvällar”, 1898; flera bearb. av
Flamma-rion, ”Populär astronomi”, senaste uppl.,
”Stjärnorna”, 1926) utvecklat en gagnande verksamhet
samt under senare år lämnat värdefulla bidrag
till den svenska astronomiens historia genom
biogr. över bl. a. Anders Spole (1931), E.
Swe-denborg som astronom (1933), Anders Celsius
(1936), Pehr Wilhelm Wargentin (1939), Olof
Hiorter (1942), Mårten Strömer (1944),
Fredrik Mallet (1946) och Daniel Melanderhjelm
(s. å. Jsamt genom utgivandet av Gustaf
Svanbergs ”Redovisning för en lång lefnad” (1949).
N. är en av stiftarna av Svenska astronomiska
sällskapet och red. för dess tidskr. samt bidrog
kraftigt till förverkligandet av planen på
Stockholms nya observatorium i Saltsjöbaden.
Nordens frihet, samfund, bildat i dec. 1939 i
Stockholm med uppgift att arbeta för effektiv
hjälp åt Finland under dess krig mot Ryssland.
Efter det tyska överfallet på Norge och
Dan-NF XVI — 2
mark satte N. som sitt mål att söka främja
svensk försvarsvilja och nordisk
samhörighetskänsla. Utåt verkade N. från denna tid främsi
genom att utge tidn. Nordens frihet (nedlagd
1945; red.: Harald Wigforss 1940—44, Folke
Lindberg 1944—45).
Nordens gymnastikförbund, se
Gymnastikförbund.
Nordens Karlsson, pseud. för journalisten
Karl Hjalmar Fredriksson.
Nordenskiöld (Nordenskjöld,
Nordensköld), adliga och friherrliga ätter,
härstammande från underofficern Erik Mattsson
Nordberg (d. 1700) på Nordanåker, Tierps sn, Uppland.
Dennes sonsöner, Anders Johan (1696—1763),
slutl. landshövding i Savolax och Kymmenegårds
län, och Carl Fredrik (1702—79), skicklig
forti-fikationsofficer, slutl. överste, adlades N. 1751.
Den sistn:s son, nedannämnde N.i), uppflyttades
i dåv. riddareklassen 1797 och upphöjdes i
fri-herrligt stånd med namnet Nordenskjöld
1815 enl. R. F. §37; samtliga hans ättlingar skriva
sig Nordenskjöld. N.4) blev friherre enl.
samma § 1841 med namnet Nordensköld,
N.6) 1880 med namnet Nordenskiöld. Ätten
immatrikulerades på finska riddarhuset 1818, och
en gren, härstammande från N.3), upptogs 1894 i
ärftligt preussiskt adelsstånd med namnet von
Nordenskjöld. — Litt.: A. Hammarskjöld
och A. Anjou, ”Ätterna Nordenskjöld”, 1—2
(1902).
1) Otto Henrik Nordenskjöld, frih.,
viceamiral (1747—1832). Han blev officer 1764,
tjänstgjorde i nordamerikanska frihetskriget
(1777—81), först vid engelska och sedan vid
franska flottan, och blev vid hemkomsten (1781)
överstelöjtnant vid flottan. Vid ryska krigets
utbrott 1788 blev N. flaggkapten hos hertig Karl
och utmärkte sig särsk. vid Högland 17h s. å
N. befordrades efter slaget till konteramiral, och
under det fortsatta kriget vilade ansvaret och
bördan huvudsaki. på honom. Han lyckades 1788
utan förluster hemföra flottan från Sveaborg
och erhöll 1790 en hemlig instruktion från Gustav
III, som bemyndigade honom att, om så
erfordrades, övertaga befälet över flottan. Då denna
emellertid emot hans råd på konungens befallning
förlädes till Viborgska viken, avsade han sig allt
ansvar men lyckades dock hemföra flottan till
Karlskrona. Efter fredsslutet var N. led. av ett
flertal kommittéer avseende flottans förbättrande
och 1796 chef för en svensk eskader till skydd
för de nordiska rikenas handel. — Litt.: A.
Munthe, ”Svenska sjöhjältar”, 7:1—6 (1914—23).
2) August N., den föreg:s bror, alkemist
(1754—-92), bergshauptman 1782. N. ägnade sig
åt ockultistiska spekulationer, särskilt rörande ”de
vises sten”, som han trodde sig kunna skapa
genom att upphetta guld en längre tid; därmed
skulle sedan järn förvandlas till guld i obegränsad
mängd. Understödd av Gustav III, reste han 1779
till London för att fullkomna sin konst och
verkade där även för Swedenborgs läror.
Hemkommen 1780, arbetade han för konungens
räkning bl. a. på Drottningholm. 1789 reste N. åter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
