Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nordenskiöld, 2. August - Nordenskiöld, 3. Carl Fredrik - Nordensköld, 4. Otto Gustaf - Nordenskiöld, 5. Nils - Nordenskiöld, 6. Adolf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
35
Nordenskiöld
36
till England, anslöt sig 1792 till ett
kolonisations-företag i v. Afrika och dog där. N. utgav ”Plan
for a free community on the coast of Africa”
(1789) och ”Församlingsformen uti det Nya
Jerusalem” (1790).
3) Carl Fredrik N., den föreg:s bror,
skriftställare (1756—1828). Han tjänstgjorde i
Svea hovrätt och Riksarkivet samt vistades 1783
—86 i England. För spridning av Swedenborgs
idéer stiftade N. 1786 i Stockholm efter engelskt
mönster Exegetiskt-filantropiska sällskapet. De
tidskr., som utgåvos i samma syfte, Samlingar för
Philantroper 1787, Medborgaren 1788—90,
Allmänna Magazinet 1790, beskylldes för både
religiöst och politiskt svärmeri, misstänktes och
indrogos av Gustav III. Däremot gynnade
Reuter-holm N., som för hans räkning skrev de
anti-gustavianska smädeskrif terna ”Gustav Moritz
Armfeldts Landesverrätherey” (1795; sv. uppl.
s. å.) och ”J. H. Kellgrens Leben und
Charak-ter” (1796). 1793—1801 var N.
kommissionssekreterare i Hamburg och levde därefter utan tjänst
i små omständigheter i Tyskland. Han översatte
Th. Paines bok ”The rights of man”
(”Men-niskans rättigheter”, 1792). Den swedenborgska
skriften ”Oneiromantien el. konsten att tyda
drömar” (1783) har tillskrivits N., men man är
nu mest böjd för att tro, att han ej är dess förf.
4) Otto Gustaf Nordensköld, de
fö-reg:s brorson, frih., sjömilitär (1780—1861),
fänrik vid Amiralitetet 1795, konteramiral 1821,
v. amiral 1840, amiral 1845, avsked 1846. N.
deltog i 1808—09 års krig och var befälhavare
för 9 kanonslupar vid anfallet på Umeå natten
till 19/s 1809. Under kriget mot Norge var N.
befälhavare på en eskader, som skulle blockera
norska kusten. Han var 1837—41 chef för
Förvaltningen av sjöärendena och 1841—46 befäl
-havande amiral och överkommendant i
Karlskrona.
5) Nils Gustaf N., den föreg:s bror,
mineralog och bergstjänsteman (1792—1866), avlade
1813 juridisk ämbetsexamen i Åbo och 1817
bergsexamen i Uppsala. Han studerade vidare i
Stockholm hos Berzelius och utnämndes 1818 till
bergmästare i Finland. 1824—25 var N.
överintendent för Bergsstyrelsen i Finland. Hans
betydelse för studiet av mineralogien i Finland var
mycket stor; han beskrev c:a 20 nya mineral
och undersökte den 1813 vid Luotolax fallna
meteoriten. Även för geologien visade han stort
intresse och gjorde Upp förslag om geologisk
undersökning och kartläggning av Finland, vilka
dock ej kommo till utförande; även
glacialgeo-logien ägnade han sig åt och föranstaltade om
regelbundna mätningar av strandlinjens
förskjutning längs Finlands kuster.
6) Nils Adolf Erik N., den föreg:s son,
frih., vetenskapsman, forskningsresande (1832—
1901). Född i Helsingfors, hade N. sitt
egentliga barndomshem på det gamla släktgodset
Frugård. Student i Helsingfors 1849 — fil. dr där
1857 —, slöt sig N. till en ungdomskrets, som
under Nikolaus I:s despotism hävdade 1848 års
liberala idéer och under Krimkriget hoppades på
Finlands befrielse med svensk hjälp. Då hoppet
sveks, yttrade N. sitt och kretsens missnöje
däröver i ett tal vid promotionen våren 1857 på ett
sätt, som väckte oro hos de styrande. Då han
vägrade urskulda sig, förständigade slutligen
generalguvernören von Berg N. i dec. 1858 att
lämna Finland. Under tiden hade N. deltagit i
Torells Spetsbergsexpedition av 1858 och s. å.
kallats till prof, och intendent vi Riksmuseets
mineralogiska avd. i Stockholm. Försök gjordes
att återbörda honom till Finland som prof, i
mineralogi vid univ. i Helsingfors, men han avböjde.
1861 deltog N. även i Torells andra
Spetsbergsexpedition. Resultaten av sina geogr. och
geol. forskningar därunder nedlade N. i
”Geografisk och geognostisk beskrifning öfver
nordöstra delarne af Spetsbergen och Hinlopen Strait”
(1863). 1864 utgick en ny arktisk expedition från
Sverige, denna gång under N :s befäl. De
vetenskapliga resultaten offentliggjorde N. i ”Utkast
till Spetsbergens geologi” (1865) och ett par tills,
m. N. C. Dunér skrivna uppsatser. De dittills
utförda svenska arktiska expeditionerna hade
väsentligen bekostats av svenska staten. Men då
intet offentligt bidrag vidare var att hoppas,
vände sig N. till dåv. landshövdingen greve A.
Ehrensvärd, på vars initiativ medel insamlades i
Göteborg. Grosshandlare Oscar Dickson där
började då det storartade mecenatskap, som
oupplösligt förenat hans namn med N:s. Sålunda
möjliggjordes 1868 års berömda expedition till
Spetsbergen. 1869 erbjöd sig Dickson att bekosta en
ny expedition till arktiska trakter. Som
förberedelse företog N. 1870, ävenledes på Dicksons
bekostnad, en resa till Grönland. Därunder
upptäcktes vid Ovifak stora block av gediget järn.
Expeditionen avgick till Spetsbergen 1872, men
förhållandena hindrade N. att företaga den
planerade isfärden mot polen. De vetenskapliga
resultaten även av denna expedition voro betydande. En
frukt därav var bl. a. N:s ”Utkast till Isfjordens
och Belsounds geologi” (1875). 1875 begav sig N.
ånyo på ishavsfärd. Från Tromsö for N. till
Novaja Zemlja och vidare över Kariska havet
till Jenisejs mynning, färdades uppför floden
och återvände landvägen genom Sibirien och
Ryssland; expeditionens fartyg återkom lyckligt
till Norge. För att bevisa, att 1875 års färd icke
var en enastående lyckträff utan att genom denna
en ny handelsväg öppnats till Sibirien, for N.
sommaren 1876 ånyo till Jenisejs mynning. Dessa
framgångar bestämde N. för att planlägga ett
nytt, ännu mera storartat företag
(Vegaexpedi-tionen), vilket också genom Oskar II :s, Dicksons
och den sibiriske köpmannen A. Sibiriakovs
frikostiga understöd kunde sättas i verket. Ombord
på den av dåv. löjtnant A. A. L. Palander förda
ångaren ”Vega” lämnade N., åtföljd av en
fulltalig vetenskaplig stab, Tromsö 21 juli 1878.
Efter övervintring nära Pitlekaj på Tjuktj erhalvön
slapp ”Vega” 18 juli 1879 ur sitt isfängsel och
fortsatte färden österut genom Beringssund. 2
sept. 1879 förkunnade telegrafen från Yokohama
i Japan, att nordostpassagen var fullbordad. N :s
hemfärd artade sig alltmera till ett fullständigt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
