Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Persien - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
93
Persien
94
Vägar och kanaler anlades. Här- och skatteväsen
ordnades. Litteratur och konst blomstrade. Nu
torde också det riddarliv ha utbildats, vars
traditioner länge blevo rådande bland orientaliska
härskare. Under sonsonen K o s r u II Parvez
(reg. 590—628) syntes det en tid, som om det
bysantinska rikets öde skulle beseglas genom
persernas militära framgångar, som bl. a. resulterade
i erövringen av Jerusalem 614, erövringen av
Egypten och upprättandet av ett befäst läger i
Chalkedon mitt emot Konstantinopel. Men
kej-sar Herakleios kom krigslyckan att vända
sig och besegrade i grund perserna under flera
fälttåg. Följden härav blev en allmän upplösning,
som undergrävde rikets motståndskraft mot den
nya makt, som representerades av islams
härskaror. I kampen mot dessa dukade P:s
stridskrafter under, och den siste sasaniden, Jesdedjerd
III, förlorade omkr. 641 sitt rike och mördades
651. Det nationella kungadömet var slut.
Omkr. 100 år efter sasanidernas fall voro de
flesta av P:s invånare omvända till islam.
Politiskt delade P. det arabiska kalifatets öden. När
abbasiderna tagit makten och Bagdad 762 anlagts
som residensstad, blev där det persiska inflytandet
starkt framträdande. I Iran började emellertid
del efter del avfalla från kalifatet under inhemska
el. turkmenska dynastier (tahirider,
safari-der, samanider, bujider, ghorider).
Mäktigast blevo ghaznäviderna, som från
Afghanistan utsträckte sitt välde över stora delar
av Iran. 1059 måste dessa avstå sina persiska
provinser åt seldjukerna, vilkas välde emellertid snart
likaledes undergick delningar. 1220 inbröto
norrifrån mongoler under Djingis-kan.
Fruktansvärd var förstörelsen, där de gingo fram som
fiender, men sedan väldet var grundat, upptogo
de och utvecklade även i P. under i 1-k a n e r n a s
dynasti alla givna kulturelement och antogo
massvis islam. I senare hälften av 1300-talet kom P.
att tillhöra T i m u r-1 e n k s väldiga rike,
erövrades omkr. 1468 av turkmenerna och kom
slutligen omkr. 1500 åter under en inhemsk
konungaätt, safiderna.
Under den nya dynastien blev den schiitiska
riktningen inom islam härskande i P. Utåt fördes
ständiga strider med olika grannar, tills A b b a s
I, den store (reg. 1586—1628), åt olika håll
hävdade rikets trygghet. Han återtog det av
ös-begerna erövrade Chorasan och de till turkarna
avträdda Aserbeidjan och Georgien samt Bagdad;
från Stora Moguls välde återerövrade han
Kan-dahar. Han ordnade den inre förvaltningen och
befordrade näringslivets uppblomstring. Rikets
residens flyttade han från Kasvin till Ispahan.
Kort efter hans död togo turkarna Bagdad 1638.
I den följ, år avslutade freden med Turkiet
fastställdes gränserna så, som de intill senaste tid
förblivit. Efter en nedgångsperiod, under vilken P.
svårt härjades av afghaner och då Peter den
store av Ryssland erövrade Dagestan m. fl.
provinser vid Kaspiska havet, följde åter uppsving,
sedan N a d i r, en hövding från Chorasan,
förjagat afghanerna 1729—30 och 1736 själv bestigit
tronen (reg. 1736—47). Han utvidgade P. genom
stora erövringar, tog hela Afghanistan och
förvärvade efter ett fälttåg mot Hindustan 1739 de
indiska områdena v. om Indus. I n. gjorde han
Amu-darja till P:s gräns. Efter Nadirs död följde
en tid av oroligheter under olika härskare. 1795
bestegs tronen av hövdingen över den turkmenska
kadjarstammen Aga Muhammed (reg. 1795
—97), vars dynasti sedan härskade i P. till 1925
med Teheran som residensstad. Under hans
närmaste efterträdare, Feth Ali (reg. 1797—1834),
förlorade P. definitivt till Ryssland Georgien
(1813) och i freden i Turkmantschai 1828
Dagestan, Erivan, Nachitjevan m. m., varjämte det
förbjöds att ha krigsfartyg på Kaspiska havet. Ryssar
och engelsmän började under hans regering tävla
om inflytandet över P., vars vanmakt blev
alltmera uppenbar under Na sr-e d-din (reg. 1848—
96). Dennes försök att utestänga engelsmännen
från Afghanistan avvisades genom ett engelskt
krig mot P. 1856—57, varefter landet alltmer
öppnades för europeisk företagsamhet
(järnvägsanläggningar, gruvdrift, bankverksamhet).
Nasr-ed-dins son M u s a f f e r-e d-d i n (reg. 1896—1907)
närmade sig Ryssland. Finansiella svårigheter
vållade dryga skatter och ett hastigt växande
missnöje, vilket föranledde schahen att aug. 1906
utfärda en konstitutionell författning, som gav
P. en folkrepresentation. Med denna kom
Mu-saffer-ed-dins son och efterträdare M u h a
m-med Al i (reg. 1907—09), som sökte återinföra
enväldet, i en häftig strid, som snart ledde till
hans avsättning. Ute i landet gav en växande
anarki de europeiska makterna anledning till allt
större inblandning. Sedan England och Ryssland
genom ett fördrag 31 juli 1907 uppdelat P. i en
(nordlig) rysk och en (sydlig) engelsk
intressesfär, skilda av en neutral zon, var P:s
självständighet starkt kringskuren. Under Muhammed
Alis son Ahmed Mirza (reg. 1909—25)
gjordes ett reorganisationsförsök på det finansiella
området. En med ryskt stöd företagen resning
för att åter uppsätta Muhammed Ali på tronen
misslyckades. Genom engelsk påtryckning gjordes
en ansträngning för att återupprätta den inre
ordningen genom ett gendarmeri, som ställdes under
ledning av svenska officerare som instruktörer.
Penningbrist lade svårigheter i vägen för
arbetets fullföljande, och det avbröts helt under 1 :a
världskriget. Oaktat P. förklarat sig neutralt,
spredo sig krigets verkningar dit. Både ryska
och turkiska trupper överskredo dess gränser,
och i södra P. organiserades engelska
stridskrafter. Efter ryska revolutionens utbrott
demoraliserades den ryska armé, som med Tebris som
bas med växlande lycka stritt med turkarna, och
den återkallades i juli 1917. Sedan Turkiet 1918
uppgivit striden, lämnade de turkiska trupperna
persiskt område. En nyvaknad nationell rörelse
sökte också bli av med de brittiska trupperna,
men västmakternas segrarställning gjorde en
engelskvänlig orientering i samband med
fredsuppgörelsen önskvärd. Kort härefter inträffade ett
avgörande systemskifte. Genom en militärkupp
febr. 1921 under ledning av Riza kan
förskaffade sig denne den verkliga makten först
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
