Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Persiens språk - Persiflage - Persigny, Victor Fialin - Persika - Persiketrädet - Persilja - Persimon, kakiplommon - Persio, röd indigo - Persiska litteraturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
99
Persiflage—Persiska litteraturen
100
väldet där; den har intill senaste tid varit
officiellt språk i Afghanistan, och som
litteraturspråk spelade den en stor roll i det gamla
Turkiet. Den tenderar alltmera till att bli det
dominerande språket över hela Iran. — Jämte
nypersiska talas i Persien en mängd iranska dialekter,
som ha annan historisk bas än denna och borde
betraktas som dess systerspråk; viktigast är
kurdiskan. — Litt.: P. Horn, ”Grundriss
der neupersischen Etymologie” (1893),
”Neuper-sische Schriftsprache” (i ”Grundriss der
irani-schen Philologie”, 1:2, 1898—1901); D. C.
Phil-lott, ”Higher Persian grammar” (1919); S.
Halm, ”New Persian-English dictionary” (2 bd,
1934—36).
Persiflage [-flä’$, sv. utt. -flä’J], fr-, hån,
gäckeri. —- Persifléra, göra narr av.
Persigny [pärsinji’], Jean Gilbert Victor
F ial in, hertig de, fransk statsman (1808—72).
Efter att ha anslutit sig till bonapartismen blev
P. en av prins Louis Napoléons förtrogna och
biträdde denne vid revolutionsförsöken 1836 och
1840. Tillfångatagen 1840, dömdes han till 20
års fängelse men frigavs vid 1848 års revolution.
Han verkade nu för Louis Napoléons val till
republikens president, hade stor andel i statskuppen
2 dec. 1851, blev 1852 inrikesminister och greve
och var 1855—60 (utom 1858—59) ambassadör
i London, därefter 1860—63 ånyo
inrikesminister. P. upphöjdes 1863 till hertig.
PeTsika, bot., se Persiketrädet.
Persiketrädet, Prünus pe’rsica, ett till fam.
rosväxter hörande
mindre träd med
ljusröda blommor
på nästan bar
kvist. De
plommonlika frukterna,
persikor, ha
gropig sten och
äro gulaktiga, mer
el. mindre rött
an-lupna. Vanl. äro
de finludna, mera
sällan glatta (n e
k-tariner). P.
härstammar
sannolikt från Nordkina.
Numera odlas det i
alla varmt
tempererade länder. I
Skåne uthärdar p.
som spaljéträd på kalljord, men med större
framgång odlas det i Sverige i växthus.
PeTsilja, Petroseltnum satwum, tvåårig ört av
fam. flockblomstriga med små gröngula
blommor, dubbelt parbladiga stjälkblad och omvänt
äggrunda småblad. Odlas i två huvudformer. Den
ena, rotpersilja, i Sverige mer sällsynt, har
köttig rot, som påminner om palsternacka; av
den andra, bladpersilja el. k r usp e r s i
1-j a, användas bladen som krydda och till
garnering.
Persi’mon, kakiplommon, bot., frukterna
av Diospyros Kaki, se Diospyros.
Persikor.
PeTsio, röd i n d i g o, färgämne, som
framställes ur lavar, tillh. släktet Roccella.
Persiska litteraturen. I vidsträcktaste mening
höra hit de fornpersiska inskrifterna,
pehlevilitte-raturen (se Pehlevi) och i viss mån Avesta (se
d. o.). Då Persien 650 e. Kr. erövrades av
araberna, fick pehlevilitteraturen dödsstöten, och
under de följ. årh. tjänade arabiskan som persernas
skriftspråk, ehuru de behöllo sitt persiska
talspråk. Men då kalifatet på 800-talet förföll och
den persiska nationalismen fick fritt spelrum, kom
persiskan åter till heders som skriftspråk. Man
upptog nu det levande språket, som skrevs med
arabiska bokstäver. I Chorasan, där perserna
först gjorde sig självständiga, stod också den
nypersiska litteraturens vagga, men det var först
under den mäktiga, i Bochara residerande
sama-nidiska ätten (875—999), som p. på allvar
blomstrade upp. Dock hävdade arabiskan alltjämt sin
plats som prosans språk, medan persiskan
hu-vudsakl. kom till användning i poesien. Som
denna framför allt frodades vid hoven, blev lyrisk
diktning av för hoven avpassad art redan från
början p:s mest odlade genre. Dock uppträder
mycket snart också en episk diktning, även den
av utpräglat aristokratiskt kynne. Den lyriska
diktningen tages snart i mystikens tjänst och ger
därmed upphov till en egenartad litteraturgenre,
som frambragt verk av stor skönhet. — Under
samanidtiden framträdde Persiens förste store
lyriker, hovpoeten Rüdegi (d. 954), och den
förste större episke skalden D a k i k i. Denne grep
sig an med att i poetisk form bearbeta det
förmuhammedanska Persiens hjältesagor och traditioner.
Hans verk fortsattes av F i r d a u s i, en av alla
tiders största episka skalder. Vid ghaznavidernas
hov märkas skalderna U n s ur i (d. 1050) och
Minücihri (d. 1041). På prosa finnas från
denna tid få arbeten: en övers, av Tabaris
världshistoria och en encyklopedi av filosofen Avicenna,
som eljest skrev på arabiska. Under seldjukerna
(omkr. 1040—1280) utvecklade sig p. kraftigt i
alla riktningar. Den karmatiske agitatorn N ä s i r
i C h o s r a u el. Näsir bin Chusrau skildrade i
en klar och fängslande stil sina reseupplevelser
i den islamitiska världen. Hovpoesien odlades
flitigt; på 11 oo-talet märkas En ver i och C h
ä-k ä n i. Historisk-romantisk poesi odlades av
Djurdjäni och framför allt av den store
N i z ä m i, som med rikaste bildprakt skildrade
romantiska kärleksäventyr ur det förgångna,
historiska händelser el. legender. Sufismens
mystiska diktning har sin förste mera betydande
representant i Abü S a’i d (d. 1049); något senare
är A n § ä r i från Herat. Sen ä’i, som verkade
vid ghaznavidernas hov, var den förste, som i sin
mystiska diktning använde den sedan ytterst
omtyckta w^^ne^i-formen. Omar Chajjäm
skrev lyrisk poesi med mystisk anstrykning. F
e-r 1 d e d-d in ’A 11 ä r (d. 1230) har i sin
mes-nevidikt ”Mantik ut-tair” (Fåglarnas samtal) i
allegorisk form beskrivit själens vandring på
mystikens väg. Till denna period hör ännu den
oförliknelige Djeläl ed-din er-Rümi (d. 1273),
som diktade vid seldjukhovet i Konia. —
Mon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
