Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Persiska litteraturen - Persiska viken - Persisk konst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
101
Persiska viken—Persisk konst
102
goltiden i Persien (1220—omkr. 1350) nedslog
definitivt arabiskans välde; den persiska
historieskrivningen uppblomstrar nu. D j u v e i n i (d.
1283) skildrade Djingis-kans bedrifter, Re sid
ed-din (d. 1318) mongolernas äldsta historia
och deras framträngande i Västasien. På
skönlitteraturens område märkes Persiens mest läste
författare, den oefterhärmlige S a’d i från
Schi-raz (d. 1291). Från Schiraz var också Persiens
mest bekante lyriker, H ä f i z, som i sina oden
sjunger livsnjutningens lov med en mystisk
anstrykning. ’Ubeidi Zäkäni (d. 1371) var en
grovkornig satiriker. Under Timur-lenk och
ti-muriderna frodades hovpoesien och
historieskrivningen ; den senare representeras t. ex. av M i
r-chond. Mystiken har under 1400-talet en
betydande representant i D j ä m i. Med sefevidernas
dynasti (från 1502), som inleder Persiens
moderna historia, nådde p. en ny blomstring, som
svarade mot den politiska kraftutvecklingen
under denna dynasti; men litteraturen rör sig nu
helt i de gamla hjulspåren. Så har det också
förblivit till våra dagar. — Litt.: E. G. Browne,
”A literary history of Persia” (4 bd, 1909—24,
nytr. 1950).
Persiska viken, arab. Bahr-i-Fars, n. v. bihav
till Indiska oceanen, mellan Persien, Irak och
Arabien; 236,800 km2, 1,000 km lång, på bredaste
stället 350 km. Största lodade djupet är 113 m,
medeldjupet torde icke uppgå till 40 m. P.
för-bindes med Indiska oceanen (Omanviken) genom
Ormuzsundet. Tidigare nådde P. betydligt längre
i n. v. men har här igenfyllts av Eufrat-Tigris’
och Karuns deltabildningar. Schatt el-Arab, som
jämte Karun är P:s enda tillflöde av betydelse,
skjuter sitt delta 40—50 m årl. ut i P. Kusterna
äro i allm. flacka och låga, men längs persiska
kusten stryker ètt högt bergland. Sydkusten är
sandig och starkt sönderskuren med talrika öar
(bl. a. Bahreinöarna). På gr. av den starka
av-dunstningen är P. en av jordens saltaste
havs-armar (38—41 °/oo). Den är också ett av jordens
varmaste hav (aug. 35°). Häftiga stormar äro
vanliga. Viktigaste hamnar äro Bender-Schapur,
Buschir och Kuwait samt uppåt Schatt el-Arab
Churramshahr och Abadan. I P. bedrives ett
betydande pärlfiske, Som dock nu synes vara på
tillbakagång. P. har sedan gammalt varit en viktig
trafikled, som förmedlat samfärdseln mellan
Medelhavsländerna å ena sidan och Indien och Kina
å den andra. I våra dagar har den fått förnyad
och ökad betydelse för världens ekonomi genom
upptäckten och exploateringen av de stora
mine-raloljefyndigheterna kring dess inre del. — Litt.:
A. Mohr, ”Den persiske bukt” (1929).
Persisk konst. Under den korta perioden från
Kyros’ erövrande av makten 550 f. Kr. till
sammanbrottet vid Alexander den stores anlopp 331
f. Kr. utvecklades i perserriket en blomstrande,
delvis egenartad konst. Den är en typisk hovkonst,
som helt stått i den regerande härskarättens,
akemenidernas, tjänst, förhärligat dess gärningar
och smyckat dess palats. Dessutom har denna p.
präglats av den persiska religionens andliga
höghet och av betydande lån från äldre konstkultu-
Dareios I:s grav i närheten av Persepolis.
rer, särskilt de hettitiska, elamitisk-mediska,
jo-niska och assyrisk-babyloniska. Den har
uteslutande efterlämnat palats och gravmonument. Från
Kyros’ huvudstad Pasargadae återstå ruiner, bl. a.
Kyros’ egen förmodade grav, en fristående
gravkammare på en hög sockel. Alla andra persiska
kungagravar äro däremot klippgravar med
ingången behandlad som en palatsfasad (se bild ovan).
Konungens palats var, av de få resterna att döma,
en mitthall, vilande på åtta kolonner, samt
sidohal-lar bredvid. Betydligt rikare äro resterna från
Dareios’ huvudstad Persepolis, där även en rad
följ, persiska kungar byggt sina palats. Palatsen
äro uppförda på plattformer i olika nivå, förenade
av fritrappor. Strama och fantasifulla kolonner,
delvis med tjurkapitäl och delvis avslöjande
egyptiskt och grekiskt inflytande, bära upp taken,
och underbyggnadens fasader äro rikt smyckade
med reliefer. De senare skildra perserkungen och
hans livvakt samt kungen i kamp med ett lejon
och liknande motiv, dekorativt men på samma
gång rätt naturalistiskt behandlade. Sin största
kraft når denna reliefstil i klipporna vid Bisutun,
där Dareios’ bragder förhärligas. Vidare
utvecklad mot det dekorativa är denna konst i Susa.
Därifrån härstammar en berömd, om Babylon
erinrande lejonfris i Louvren, liksom frisen med
spjutbärare på Xerxes’ palats i Susa utförd av
format tegel med rika glasyrfärger.
Osjälvständig men ytterst dekorativ och förfinad är den
ornamentik, som här träder oss till mötes. Från
akemenidernas tid härstamma även några
tornbyggen, som antingen varit furstegravar el.
tempeltorn.
Alexanders seger betydde den nationella p:s
undergång. Vid mitten av 200-talet f. Kr. tillföll
emellertid Persien de från n. kommande partiska
arsaciderna, som gjorde Seleukia nära det gamla
Babylon till centrum för en biandkonst, uppbyggd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
