Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Pessar - Pessarium, pessar el. livmoderring - Pessimism - Pest (medicin) - Pest (Budapest) - Pestalozzi, Heinrich
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
125
Pessarium—Pestalozzi
126
en gummihätta, som sluter tätt till slidans vägg
(s 1 i d p e s sa r). Ett s. k. collumpessar
består av en liten gummihätta, till storleken så
avpassad, att den kan omsluta den i slidan
utstickande delen av livmoderhalsen.
Pessarium, pessär el. livmoderring,
gynekologiskt instrument, som införes i slidan
för att återföra och kvarhålla livmodern i rätt
läge. Nyttjas numera mest vid vissa former av
framfall (se Kvinnosjukdomar, sp. 99), dock
vanl. ersatt av operation.
Pessimi’sm (av lat. pe’ssimus, sämst), filos.,
i allmän mening åsikten, att tillvaron över
huvud är ett ont. Motsatsen är optimism. I
speciell mening anser t. ex. den etiska p.
människan vara till själva sin natur moraliskt dålig,
den sociologiska p. anser samhället som
sådant vara ett nödvändigt ont o. s. v. P. kan
gälla endast den jordiska verkligheten och då
vara förenlig med en religiös optimism, el. den
kan betrakta a 11 tillvaro som ett ont. En
pessimistisk världsåskådning är t. ex. buddismen.
Filosofiskt ha Schopenhauer och von Hartmann
satt p. i system. — P e s s i m i’s t, anhängare av
p.; person, som ser allting mörkt.
Pest (lat. pestis, farsot), med., förr farsot,
epidemi i allm., numera en akut
infektionssjukdom med stor dödlighet, ofta uppträdande i
epidemier. Dess vanligaste form karakteriseras
genom uppträdandet av bölder (buboner),
böldpest (b u b 0 n p e s t), andra former äro
lung-p e s t och allmän pestseptikemi. P.
omtalas redan i G. T. Under hela medeltiden
och under renässansen hemsöktes Europa av svåra
p.-epidemier; den häftigaste var den, som under
namn av svarta döden el. digerdöden härjade
1347—50. Under denna pandemi dogo i Europa
c:a 25 mill. människor. Även under 1400- och
1500-talen uppträdde p.-epidemier i Europa. Efter
1600-talet blir den sällsyntare i vår världsdel
och även mildare; den uppträder nu i regel som
böld-p. Endemiskt förekommer p. i det inre av
Asien och i Centralafrika. 1893 spred sig
farsoten från inre Asien till Japan samt hela
Brittiska Indien, där den sedan varit endemisk. Den
förekommer dessutom endemiskt i Sydkina och
Mesopotamien. I Europa har p. sedan 1896
visat sig i flera hamnstäder men ej utbrett sig
till större epidemier. — P.-bacillen upptäcktes
av Yersin under epidemien i Hongkong 1893—
94. Av djur äro särsk. råttor och marsvin
mottagliga. Äv största betydelse för kunskapen om
p:s epidemiologi är det förhållandet, att ett
utbrott av p. i regel föregås av ökad dödlighet
hos dessa djur. P. sprides bland råttorna genom
råttloppor, framför allt Xenopsylla cheopis och
Ceratophyllus fasciatus, och föres vidare till
människan genom bett av dessa loppor, som sugit
blod från infekterade råttor. Spridningen av p.
är därför strängt bunden till förekomsten av
smittförande råttor och följer de vägar, på vilka
handel och samfärdsel försiggå. Framför allt
äro hamnstäder, som stå i förbindelse med östern,
utsatta för smittfara.
Sjukdomen börjar plötsligt efter ett
symtom
fritt inkubationsstadium på 3—10, oftast 5—7
dagar med frosskakning, huvudvärk, kräkning,
emellanåt diarré. Allmäntillståndet blir starkt
påverkat, ansiktet blossande rött, bindehinnorna
rödsprängda, talet oredigt, gången raglande.
Patienten behärskas av ångestkänsla, är oklar, ofta
våldsam. Redan under 1 :a sj ukdomsdagen
uppträda de intensivt ömmande bubonerna, oftast i
ljumskarna, ibland i armhålor, käkvinklar el. i
nacken. På 3:e—4:e dagen äro bölderna, som
bli upp till gåsäggstora, synliga. I lätta fall
gå de tillbaka av sig själva, i regel gå de till
varig smältning. Böld-p. smittar icke från
person till person, så framt icke sår el. andra
hudskador infekteras med var från en böld.
Dödligheten varierar mellan 30 och 90 °/o. Vid den
septikemiska formen av p. uppstår en allmän
översvämning av p.-baciller i blodbanorna. Den för
nästan undantagslöst till döden. Ofta förlöper
den med större el. mindre hudblödningar (svart
p.). — Lungpest börjar plötsligt med hög
feber, hastig puls och respiration, hosta, andnöd
och smärtor i bröstet. Smittan sprides som
droppinfektion genom upphostningen, vilken innehåller
massor av baciller. Döden inträder efter 2—3
dagar, dödligheten är c:a 100%.
Diagnosen är framför allt bakteriologisk,
varvid djurförsök ofta är av avgörande betydelse.
Behandlingen har under senare år gjort
betydande framsteg. Från olika håll ha kommit
rapporter om gynnsamma resultat med sulfapreparat,
framför allt sulfadiazin (sulfapyrimidin), mot
såväl böld- som lung-p. Vackra resultat vid
behandling av p.-sjuka människor med
streptomy-cin ha publicerats. Profylaktiskt använder man
p.-vaccin, som ger en dock ej absolut
immunitet, vilken varar upp mot V2 år. Det lämpar sig
näppeligen för massvaccination men bör
användas hos personer, som äro starkt utsatta för
smitta (sjukvårdspersonal). P.-serum åstadkommer en
snabbt inträdande, men kortvarig, passiv
immunitet.
Pest [päjt], se Budapest.
Pestalozzi [-lå’tsi ], Johann Heinrich,
schweizisk pedagog (1746 12/i—1827 17/2). Han
skaffade sig 1768 medel att vid byn Birr i
Aar-gau köpa ett jordområde, som han bebyggde och
kallade Neuhof. P. visade sig emellertid
fullständigt oduglig som lanthushållare. 1774
upprättade han på Neuhof en anstalt för vanvårdade
barn. Denna måste upplösas 1780 men blev av
grundläggande betydelse för P:s kommande
livsgärning. I ”Abendstunde eines Einsiedlers”
(1780; sv. övers 1901) antyder han sitt program
i uppfostringsfrågan. Hans bok för folket
”Lien-hard und Gertrud” (4 dir, 1781—87; sv. övers.
1890) skildrar, hur en ädel och förståndig moder
genom sin uppfostrande kraft skapar ett sedligt
och lyckligt tillstånd i familjen samt med hjälp
av några få varmhjärtade män drar en hel
landskommun upp ur dyn. Första delen av detta
arbete väckte en utomordentlig förtjusning;
däremot uppmärksammades icke hans följ, litterära
företag, folkbokens fortsättning, ”Christoph und
Else” (1782), avh. ”Ueber Gesetzgebung und
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
