Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Predikan - Predikant - Predikareboken, Predikaren - Predikaren - Predikarorden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
461
Predikant—Predikarorden
462
sakramentets förvaltande betraktats som en av
dennas väsentliga livsfunktioner. — Ur den
äldsta församlingens missionerande, undervisande,
stundom ”profetiskt” inspirerade förkunnelse
utvecklade sig dels en lärt bibelutläggande, ofta
alle-goriserande p. (Origenes), dels en högstämd
kyrklig vältalighet, som tillägnades sig arvet från den
antika retoriken (Gregorius av Nazians,
Johannes Chrysostomus). Den västerländska, latinska p.
fick en mera religiöst-praktisk inställning och
nådde sin höjdpunkt med Augustinus. Under
medeltiden förföll p. och upphörde att vara en fast
beståndsdel i mässan. Karl den store ivrade för
dess förnyelse som ett medel för den kyrkliga
folkuppfostran. På hans uppmaning utarbetades en
predikosaml. (homiliarium) i anslutning till den
serie fasta texter (perikoper), som nu framträda.
Skolastiken utgestaltade en lärd, av logisk reda
präglad p.-typ, som varit av stor betydelse för
p:s senare historia. De skapande, religiöst
betydelsefullaste insatserna kommo från mystikerna
(Bernhard av Qairvaux, Eckart, Tauler). Under
den senare medeltiden utbildades framför allt
genom tiggarmunkarna (dominikanernas officiella
namn är ”predikarbröder”) en folklig p., som till
stor del fick sin plats utanför mässan. Härtill
kunde de reformatoriska riktningarna anknyta
(Wyclif, Hus, Savonarola).
Reformationen medförde p:s återinsättande
som gudstjänstens dominerande beståndsdel.
Medan i de reformerta kyrkorna gudstjänsten
nyskapades med p. som medelpunkt och denna ofta
fick en strängt textutläggande karaktär, bevarade
den luterska kristendomen både förbindelsen med
mässans historiska ram och till stor del även p:s
anknytning till de gamla perikoperna. Härigenom
har den luterska p. trognare bevarat karaktären
av kult-p. Den största insatsen till p:s förnyelse
gjorde Luther själv genom sin gripande folkliga
förkunnelse och genom utgivandet av sin
kyrko-postilla. Den luterska p:s förste teoretiker var
Melanchthon, från vilken den linje utgår, som
tydligast framträder i den luterska ortodoxiens
(”nyskolastikens”) starkt didaktiska, noga
disponerade p. Vid sidan av denna går en annan
utvecklingslinje, präglad av större religiöst djup,
från J. Arndt till de olika pietistiska riktningarna,
vilka åter avlöstes av upplysningens retoriska,
rationalistiskt och utilitaristiskt inställda
förkunnelse. Sedan dennas herravälde brutits av
Schleier-macher, upplevde den konfessionellt luterska p. i
Tyskland en betydelsefull renässans (K. och L.
Harms, Löhe m. fl.). Alla 1800-talets kyrkliga
riktningar ha fått sitt uttryck i p.
Den anglikanska p. hade sina höjdpunkter på
1600-talet (Donne, Taylor, Tillotson) och på
1800-talet (Newman, Robertson, Liddon, Scott,
Holland), de engelskspråkiga frikyrkorna ha en
ofantlig homiletisk litteratur med många stora namn
(1600-talet: Baxter, Bunyan; 1700-talet: Wesley,
Whitefield; 1800-talet: i England Spurgeon, i
Amerika Ward Beecher och Moody). Den
fransk-språkiga reformerta p. representeras på 1800-talet
av Vinet och A. Monod, i nutiden av W. Monod.
Den katolska p. hade sina mest lysande
företrä
dare i den franska klassicismens stora andliga
vältalare på 1600- och 1700-talen (Bossuet,
Bour-daloue, Massillon).
Den svenska medeltids-p. känna vi genom
bevarade homiliarier och ett antal ännu föga
studerade predikohandskrifter. Banbrytaren för den
svenska p:s förnyelse i måttfullt lutersk anda
var Olaus Petri; jämte ”En lijten postilla”,
innehållande nyktert textutläggande predikningar,
avsedda att läsas i gudstjänsten av präster, som
ej själva kunde predika, äga vi av honom ett par
mer personligt präglade predikningar. Laurentius
Petri verkade i Melanchtons anda för en
fördjupad predikokultur. I storhetstidens kyrka
härskade den luterska ortodoxiens schematiska
förkunnelse (Joh. Bothvidi, Joh. Rudbeckius m. fl.);
mot 1600-talets slut gör sig inflytandet av
pietis-men märkbart (J. Svedberg). Under 1700-talet
gav detta den kyrkliga förkunnelsen
mångenstädes en innerligare ton (A. Nohrborg, S. Baelter,
A. Pettersson), samtidigt som den utpräglade
hallensiska pietismen och herrnhutismen skapade
sina egna predikotyper. Upplysningens främsta
namn i p:s historia är M. Lehnberg. Portalfiguren
i 1800-talets predikohistoria är H. Schartau, vars
av själavårdande nit och religiös innerlighet
präglade förnyelse av den traditionella predikoformen
utövat en djupgående inverkan på den svenska
predikotypen. Vid sidan av den från honom
utgående linjen kunna som huvudlinjer skönjas den
kyrkliga humanitets-p:s medellinje (Wallin,
Tho-mander, Wieselgren) och väckelseförkunnelsens
linje, som leder över till den frikyrkliga p.
(Ro-senius. Waldenström). På olika sätt förenas dessa
linjer i den nutida p:s främsta representanter
(Eklund, Söderblom, E. Billing, Rundgren,
Sta-dener). Som framträdande representanter för
utomkyrklig p. må nämnas S. Lidman och Lewi
Pethrus (pingströrelsen).
P:s två huvudtyper äro den övervägande
textutläggande (homiletiska, analytiska) och den
tematiska (syntetiska), som utgår från ett bestämt
angivet ämne, vilket behandlas i noga avgränsade
underavd. Utom i högmässan ingår p. i otte- och
aftonsång och vissa särskilda gudstjänster.
Predika’nt, person, som håller en predikan;
titel på innehavarna av vissa prästerliga sysslor,
t. ex. hov-p., fängelse-p.
Predikareboken, Predikaren (hebr.
Ko-he’leth‘, lat. Ecclesia’stes), en bok i G. T., som
räknas till den s. k. vishetslitteraturen. Bokens
huvudtanke anges redan i begynnelseorden:
”Få-fängligheters fåfänglighet! Allt är fåfänglighetl”.
Allt i världen går i ett evigt kretslopp, och intet
nytt sker under solen. Människan har ingen
vinning av sin möda, vare sig hon strävar efter
vishet eller rikedom eller vad det vara må. Hon
kan ej heller hoppas på ett liv efter döden. Det
gäller därför att njuta det goda man har, så
länge Gud tillåter. Boken, som går under
Salo-mos namn, torde ej vara skriven före 200-talet.
f. Kr.
Predikaren, se Predikareboken.
Predikarorden, se Dominikanorden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
