Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Påfågelsläktet - Påfågelspinnare - Påfågelöga - Påföljd - Påhlman, ätt - Påhlman, Ingrid - Påkänning - Pålamalm - Pålbyggnader - Pålkem - Pålkran - Pålning - Pålnoviken - Pål-ok - Pålrot
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
609
Påfågelspinnare—Pålrot
610
Vanliga påfågeln.
g e 1 n, P. cristatus, är på huvudet, halsen och
främre delen av bröstet blå med metallglans och
på ryggen grön. Vingarna äro vita med svarta
tvärband. De långa stj ärttäckarna äro gröna med
praktfulla ögonfläckar. Honan är tecknad i brunt
och vitt. Tuppen blir 2 m lång, om stj ärttäckarna
medräknas, annars no—125 cm; honan blir 95
cm. Vanliga påfågeln finnes vild i skogarna,
särskilt bergstrakternas, i Ostindien och på Ceylon;
den är mångenstädes allmän, särskilt i
hindutemplens närhet, där den skyddas som en helig
fågel. Den livnär sig av föda ur såväl
växtsom djurriket och anfaller och dödar även
ormar. Den fördes tidigt till Europa och var känd
redan av de gamla grekerna. I Rom var den
allmänt känd under kejsartiden. Närbesläktade
former äro svartvingade påfågeln, P.
ni-gripennis, och malajpåfågeln, P. muticus,
båda från Bortre Indien och Sundaöarna, särskilt
Java.
Påfågelspinnare, zool., se Saturniidae.
Påfågelöga, zool., se Vanessa.
Påföljd, jur., en 1918 införd straffart, som
ersatte den äldre ”förlust av medborgerligt
förtroende”. P. innebar obehörighet att utöva ämbete
el. allmän befattning samt allmän el. kommunal
rösträtt m. m. P., som var ett bistraff,
avskaffades 1937.
Påhlman, ätt, urspr. från Livland, svensk adel
1650. Bland ättens medl. märkas de båda
bröderna direktör Otto P. (1853—1915) och rektor
John Magnus P. (1860—1945), vilka 1881 i
Stockholm grundade ett skriv- och handelsinst.,
där den s. k. påhlmanska skrivmetoden
tillämpades; det ombildades 1891 till Bröderna Påhlmans
handelsinst., från 1923 aktiebolag.
Ingrid Anna Aurore P., f. Lindström,
författarinna (f. 1886 3%). Hon debuterade 1941
under pseud. Ingrid Isenberg med
Stockholms-romanen ”När var tar sitt” och har sedan under
eget namn utg. romanerna ”Varför just jag?”
(1941), ”Malla Dunkelberg och kärleken” (1943),
som skildrar en yrkeskvinnas erotiska upplevelser
under början av 1900-talet, ”Jag, Margareta”
(1944) och ”Som man ropar i skogen” (1947),
en äktenskapshistoria. Det finns inslag av humor i
hennes böcker, som blivit uppskattade av publiken.
NF XVII —20
Påkänning, se Hållfasthet.
Pålamalm, en av Södermanlands mäktigaste
rullstensåsar, på gränsen mellan Västerhaninge
och Grödinge.
Pålbyggnader, byggnader, uppförda på pålar.
Man skiljer på äkta p., d. v. s. sådana, där det
husen uppbärande träunderlaget lyfts ovan jord
el. vatten av lodrätt nedslagna pålar, och oäkta
p., där detta underlag icke har lodräta stöd utan
utgöres av flottar el. konstgjorda holmar,
placerade i sjöar el. i mossar. P. finnas ännu i bruk
hos naturfolk i n. och s. Amerika, Nya Guinea,
Melanesien, Afrika och ö. Asien. P. äro kända
genom klassiska författare, från egyptiska
monument, förhistoriska gravkärl i form av
pål-byggnadshus samt genom fynd från sten-, brons-,
och även järnåldern. P. från forntiden äro särsk.
talrika i Schweiz. — Se bild 4 å pl. vid Borneo
och bild 3 å pl. vid Colombia.
Pålkem, ort i Gällivare sn i Lappland.
Pålkran, se Pålning.
Pålning för grundförstärkning, se
Grundläggning. — Träpålar för detta ändamål böra vara
utförda av friskt, rätvuxet, vinterhugget, obarkat
furu- el. granvirke, fritt från skadliga kvistar.
Längre träpålar än 15—18 m kunna sällan
anskaffas med den toppdiam. av 13—16 cm, som
brukar fordras. Träpålar neddrivas vanl. med
rot-rotändan uppåt och förses vid denna ända med en
p å 1 r i n g av
plattjärn för att hindra
sprickning under
nedslagningen; i
fall av behov
förses de i spetsen
med en p å 1 s k o
av smitt järn.
Ned-drivningen sker vid
större
pålningsar-beten med tillhjälp
av pålkran, en
flyttbar ställning,
vari pålen
upphissas och inriktas
samt nedstötes i
grunden medelst en
fallvikt, som för
varje slag lyftes
med spel el.
pneu-matiskt samt
mellan ett par
styrlister nedsläppes på
pålhuvudet.
Be
tongpålar gjutas i form i liggande ställning och
armeras med längsgående rundjärn,
sammanhållna i tvärriktningen medelst järnbyglar, el. också
nedslås järnrör i marken till erforderligt djup,
fyllas med betong och uppdragas.
Pålnoviken, lappläger vid n. v. ändan av
Tor-neträsk.
Pål-ok kallas vid enklare broar den rad av
pålar, som nedslås vinkelrätt mot brolinjen för
att uppbära underslagen till brobanan.
Pålrot, bot., se Huvudrot.
Exempel på pålning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
