Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Pålsboda - Pålsjö - Plåson-Wettergren, Gertrud - Pålstek - Pålsund - Pålägg - Påläggskalv - Påläggssöm - Pårtefjällen - Påryd - Påsk - Påskallavik, off. Påskallaviks köping - På Skidor - Påsklilja - Påskveckan, den heliga, den stilla el. dymmelveckan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
611
Pålsboda—Påskveckan
612
Pålsboda, municipalsamhälle (sedan 1941) i
Sköllersta sn i Närke, 13 km ö. orn Hallsberg;
7,19 km2, 1,088 inv. (1953). Knutpunkt på V.
stambanan för linjen Örebro—Kimstad. Apotek,
provinsialläkare och distriktsveterinär. Gjuteri
och mekanisk verkstad m. m.
Pålsjö, egendom i Hälsingborg (se d. o., med
karta). P. slott, tillhör major C. Follin;
jordegendomen tillhör staden.
Pålson-Wettergren, Gertrud,
operasångerska (f. 1897 17/2). Hon debuterade 1922 på
Kungl. teatern som Cherubin i ”Figaros bröllop”
och var anställd där
till 1948. Bland hennes
roller märkas Carmen,
Mignon, Leonora,
Sie-bel i ”Faust”, Orfeus
i Glucks opera och
Rubria i ”Nero”.
Hennes vackra, välskolade
mezzosopran och goda
sceniska framställning
ha vunnit mycket
erkännande. Hon
gästspelade 1935—38 vid
Metropolitan Opera
House samt 1936 och
1939 vid Covent
Gar
den. 1936 blev hon hovsångerska. Hon är sedan
1925 g. m. f. överintendenten vid
Nationalmuseum E. Wettergren.
Pålstek, se Stek.
Pålsund, namn på ett flertal sund, vid vilka
försvarsanläggningar funnits och vilka tidtals
spärrats med pålrader. I Stockholm finnes
sålunda ett P. mellan Långholmen och Södermalm, i
Stockholms skärgård mellan Vaxön och
Boge-sundslandet, vilket sund försänktes under
1700-talet (numera överbyggt av Vaxholmsbron), i
Sörmland mellan Mörköns n. del och Södertörn,
där befästningar anlades redan 1623, samt i
Östergötland mellan Eknön i Slätbaken och
fastlandet.
Pålägg, veter., den del av husdjurens
avkomma, som utväljes till rekrytering av
besättningarna (”lägges på”). Med ”eget pålägg” menas de
djur, som ägaren uppfött själv.
Påläggskalv, lantbr., se Pålägg. — I överförd
betydelse person, som erhåller många uppdrag el.
uppgifter, (direkt inbringande el.) meriterande
för framtida befordran.
Påläggssöm, se Applikation.
På’rtefjällen, i Lappland, se Sarek.
Påryd, samhälle i Karlslunda sn i Småland.
Påsk (hebr. pe’sah, lat. pa’scha).
1) Judarnas p. infaller 14 nisan (mars—
april) och varar 8 dagar, av vilka de båda första
och sista dagarna äro helgdagar, mellantiden har
karaktär av halvhelg. De båda första kvällarna
kallas sederaftnar och högtidlighållas med
familj egudstjänster i hemmen. Festen, som firas
till minnet av uttåget ur Egypten, har i sj älva
verket uråldriga anor. Den var dels en skördefest,
varifrån seden att äta osyrat bröd härstammar,
dels påskoffrets fest, då påskalammet slaktades.
2) Den kristna påsken. Under senare
hälften av 2:a årh. har en årl. återkommande
kristlig påskfest firats, givetvis i nära anslutning
till den judiska p., ehuru med annan innebörd.
Den årl. återkommande uppståndelsesöndagen
(dies dominica) har ställt uppståndelsen i
förgrunden. I Västerlandet överfördes det hebreiska
namnet till tiden för firandet av det kristna
påskoffret, Kristi lidande och död, sålunda dagarna
före uppståndelsedagen, fredagen och lördagen.
Långfredagen är i katolska kyrkan ingen helgdag.
Antik-hedniska inflytanden ha även gjort sig
gällande, då p. jämväl betyder vårens ankomst. I
Sverige och i den evang. kyrkan har långfredagen
kanske blivit den mest iakttagna helgdagen. I
Sverige firades ända långt fram på 1700-talet
även tredje- och fjärdedag påsk. 1772 reducerades
helgdagarnas antal.
3) Påskseder. I många fortlevande
påskbruk kan man se kvarlevor av riter, som avse
stärkande av ”makten”, livskraften, i naturen.
Ett sådant är fastlagsriset el., i annan form,
påskriset, som skulle föra den spirande
livskraften till hemmet. Katolska kyrkan upptog
denna urgamla sed på så sätt, att dessa kvistar på
palmsöndagen högtidligen vigdes i kyrkan av
prästen. Livsgrenen placerades ej enbart i
hemmet, utan man sökte på ett mera påtagligt sätt
överföra livskraften på människor och djur
genom att använda den till att risa dem med; detta
kallades i Sverige påskskräck a. Detta
risande tyddes i kristen tid som ett minne av Kristi
gisslande. Tanken att tillägna sig livskraften
möter också i seden att äta påskägg på
påskaftonen el. påskdagsmorgonen. Ägget innehöll
koncentrerad livskraft. För att utmärka
påskäggen plägar man, särskilt i de slaviska länderna,
färga dem i rött el. med dekorativa mönster i
växlande färger. Seden att färga påskägg har av
gammalt förekommit i s. Sverige. Fabeln, att den
s. k. påskharen värper påskäggen, har däremot
först i senare tid kommit hit från Tyskland. En
annan vårrit, som p. på många trakter i Sverige
dragit till sig, är att på påskaftonen tända stora
eldar. Särskilt tändes påskeldarna för att hålla
de från Blåkulla återvändande häxorna,
”Påskkäringarna”, borta från bygden. — Litt.: M.
P:son Nilsson, ”Årets folkliga fester” (2:a uppl.
1936).
Påskallavik, off. Påskallaviks köping,
samhälle i Döderhults sn i Småland, vid
Kalmarsund 4 km n. v. om Emåns mynning; 0,28 km2;
211 inv. (1953). P:s kyrkobokföringsdistrikt har
1,689 inv. P. är ett gammalt samhälle, som förr
var lydköping under Kalmar. Hamnen, som
tillhör ab. Emsfors bruk, har 200 m kaj och pir
vid 4,6—3,2 m djup; lotsstation. Bruket äger även
Påskallaviks herrgård. 1949 öppnades i P. Stranda
folkhögsk. Kyrkan av sten byggdes 1862.
På Skidor, årsskrift, från 1893 utg. av
Föreningen för skidlöpningens och friluftslivets
främjande i Sverige.
Påsklilja, bot., se Narcissväxter.
Påskveckan, den heliga, den stilla
el. d y m m e 1 v e c k a n, i regel veckan närmast
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
