Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Påskveckan, den heliga, den stilla el. dymmelveckan - Påskön, Rapanui - Påslagning - Påssjuka, (epidemisk) parotit - Påssosjtjåkko (Pårsotjåkko)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
613
Påskön—Påssosjtjåkko
614
före påsk, stundom dagarna
fr. o. m. onsdagen; i den
katolska liturgien hebdomada
major. I gamla svenska lagar
betyder paska vika veckan
efter påsk.
Påskön, R a p a n u i, sp.
Isla de Pascua, eng. Easter
Island, ty. Osterinsel, 27° s.
br., 1O9°24’ v. Igd, en isolerad
östlig utpost av Polynesien i
Stilla havet, 3,700 km v. om
Chile. P. upptäcktes
påskdagen 1722 av holländaren
Rog-geveen. Formen är den
rätvinkliga triangelns, ytan 120
km2. Kusten, sträckvis hög
och klippig, saknar hamnar
men erbjuder flerstädes
landningsplatser. P. är vulkanisk
(basalter, tuffer); över den
steniga, med strävt gräs och
ormbunkar bevuxna
lavaplatån resa sig talrika slocknade
vulkaner (den högsta 539 m). Klimatet är milt,
blåsigt och fuktigt. Vegetationen är fattig och
enformig. Allmännast är gräset Sporobolus
elonga-tus. P. är sedan länge nästan trädlös. Den högre
faunan består av ett dussin sjöfågelsarter.
Vid upptäckten hade P. en befolkning av 2,000
—3,000 pers., som livnärde sig av fiske och
jordbruk (sockerrör, bananer, sötpotatis, taro etc.).
Folket är av dels melanesiskt, dels polynesiskt
ursprung. Det ägde en märklig kultur,
kännetecknad bl. a. av megalitiska byggnadsverk,
jät-testoder av sten och vackra träskulpturer.
Enastående var den på trätavlor inristade
bildskriften; några tavlor ha räddats till museer, men
konsten att tolka dem har gått förlorad. Redan
vid Cooks besök 1774 var kulturen på förfall,
och sedan peruaner 1862 bortfört en stor del av
befolkningen i slaveri samt missionen 1864 tagit
sin början, var denna kulturs öde beseglat. Av
de gamla över ön spridda gräshyddorna återstå
nu blott stengrunderna, och de omkr. 500 inv. bo
i Hanga Roa på västkusten. De äro starkt
beroende av ett engelskt-chilenskt bolag, som driver
får- och kreatursskötsel på ön. Sedan 1888
tillhör P. Chile.
P:s minnesmärken äro enastående. De
förnämsta äro de s. k. terrasserna och statyerna.
Terrasserna (ahu) äro omkr. 250 och uppförda vid
kusterna. De innehålla gravkamrar och pryddes
av väldiga stöder (moai), den största 10,3 m hög
(vikt c:a 10 ton) huggna av den gulbruna tuffen
på vulkanen Rano Raraku. De föreställa huvud
och bål av en man och ha rests över avlidna.
Alla ha kullstörtats under inbördeskrigen, den
sista 1835. Vid berget, nedanför stenbrotten, stå
talrika statyer av något annan typ, resta i
samband med den årl. återkommande festen till
fågelgudens ära. Åt honom var kratern Rano Kao,
som bildar öns sydspets, helgad. På dess mot
havet vända kam är klippan täckt med reliefer
av en människofigur med fågelhuvud.
Stenstatyer på Påskön.
Påskökulturens historia har i allt väsentligt
klarlagts av det engelska forskarparet Routledge
1914—15, och mysteriet kring monumenten har
skingrats. I naturhistoriskt syfte besöktes P. av
C. Skottsbergs expedition 1917. — Litt.: C.
Skottsberg, ”Till Robinson-ön och världens ände”
(1918), ”The natural history of Juan Fernandez
and Easter Island” (3 bd, 1920—43); A. Métraux,
”Ethnology of Easter Island” (1940); ”L’ile de
Påques” (1941).
Påslagning, fästandet av en tal ja vid tåg,
kätting el. tyngd för att med taljans hjälp sträcka
el. sätta an tåget o. s. v.
Påssjuka, (epidemisk) parotit
(parotl-tis epidèmica), är en akut, smittsam sjukdom,
som angriper spottkörtlarna, oftast
öronspottkör-teln. Smittämnet är ett filtrerbart virus, c:a 200
mg i diam., och kan odlas i befruktat ägg.
Mottagligheten är störst i åldern 5—15 år och
vanligare hos män än kvinnor. Smittan sprides från
person till person genom direkt kontakt el.
droppinfektion; smittrisk kan finnas ännu några
veckor efter symtomens upphörande. Efter en
inkubationstid på 2—3 veckor börjar sjukdomen
med svullnad av spottkörteln framom och under
örat, i regel först på ena sidan och efter någon
dag på den andra. Temp. kan stiga till 39—400,
febern sjunker i lätta fall efter några dagar
men kan också vara c:a 1 vecka. Hos 25—30%
av män och ynglingar över pubertetsåldern
kompliceras p. med inflammation av testiklarna,
vilken, om den är dubbelsidig, kan efterlämna
sterilitet. Hos kvinnor kunna äggstockarna
angripas. Genomgången sjukdom medför som regel
livslång immunitet. Man har anledning antaga,
att konvalescentserum skyddar mot p. Frånsett
komplikationer (utom de nämnda även
inflammation av bukspottskörteln och hjärnhinnan) är
sjukdomen ofarlig; dödsfall äro synnerligen,
sällsynta.
På’ssosjtjåkko (P å r s o t j å k k o), fjällmas-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
