Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Radioaktivitet - Jordskorpans radioaktivitet och värmeförråd - Litt. - Radioaktivt belägg, inducerad radioaktivitet - Radioaktivt vatten - Radioantenn - Radioapparat (mottagare) - Radioastronomi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
685
Radioaktivt belägg—Radioastronomi
686
lade värmemängderna torde vara så stora, att
de överväga över de värmemängder, som
utstrålas från jordytan. Störst r. visa de eruptiva
bergarterna, som i allm. innehålla 1,3—3 . io-6 g
radium och 6—20 g torium per’ ton. De
sedimentära bergarterna ha i allm. betydligt mindre
halt av radioaktiva ämnen. Uranhalten är alltid
3 mill. ggr större än radiumhalten, då dessa båda
element befinna sig i radioaktiv jämvikt.
Litt.-. W. Braunbek, ”Methoden und Ergebnisse
der Atomkernforschung” (1948); J. Mattauch och
A. Flammersfeld, ”Isotopenbericht” (1949;
innehåller tab.-saml.); H. A. Bauer, ”Grundlagen
der Atomphysik” (4:e uppl. 1951).
Radioaktivt belägg, inducerad
radioaktivitet, beteckning på de radioaktiva
sön-derdelningsprodukter, vilka som ett osynligt skikt
avlagra sig på alla kroppar, som komma i
beröring med de gasformiga radioaktiva
grundämnena radon, aktinon och toron. Fenomenet
upptäcktes 1900 av Rutherford vid torium och kom
att spela en viktig roll vid tillkomsten av
Ruther-ford-Soddys sönderfallsteori.
Radioaktivt vatten. De flesta mineral och
bergarter innehålla radium och torium, ehuru
endast i minimala mängder. Vatten, som
cirkulerar i berggrunden, löser den från dessa ämnen
härstammande emanationen, radon och toron.
Källor och brunnar, borrade i berggrunden, lämna
därför ofta r. med stor emanationshalt och stark
aktivitet. Som genomsnittsvärde på aktiviteten
kan man ange io-9 curie. Hos vissa hälsokällor
är aktiviteten påfallande stark, hos r. från
Ga-stein 50 ggr starkare än normalt. Heta källor
äro ofta radioaktiva och deras slam har med
framgång utnyttjats för teknisk framställning av
radioaktiva ämnen. Aktiviteten kan bibehållas
hos r. längre tid genom radioaktivt slam,
varigenom den efter hand sönderfallande emanationen
förnyas. Vid vissa kurorter har man sökt öka
emanationshalten genom s. k. aktiveringselement,
behållare med svårlösligt radiumsalt, vilka
nedsänkas i källan.
Radioantenn, se Antenn och Radioteknik.
Radioapparat (mottagare), se
Radioteknik.
Radioastronomi, en ny gren av astronomien,
omfattande utforskningen av astronomiska
fenomen med hjälp av radiotekniken. Radiovågorna
äro av samma natur som ljusvågorna men ha
betydligt större våglängd. Det inom r. använda
våglängdsområdet ligger mellan 1 cm och 40 m.
Längre vågor kunna ej genomtränga jonosfären,
och kortare absorberas av gaserna i jordens
atmosfär. Att de radiotekniska observationerna fått
en så stor betydelse inom astronomien, beror på
att radiovågorna ha en del andra egenskaper än
ljusvågorna. De förra genomtränga molnen, så
att man kan göra sina observationer även vid
molntäckt himmel; man kan observera meteorer
i fullt dagsljus, då man ej kan se dem.
Radiovågorna genomtränga också de mörka
stoftmassor, som hittills hindrat utblicken mot stora
delar av stjärnrymden.
Ett av de fyra 7,5 m radioteleskopen vid Chalmers
tekniska högskolas vågutbredningsobservatorium på Råö.
Teleskopet väger c:a 18 ton och har utrustning för
våglängdsområdet 1,5—0,1 m.
Två grundläggande metoder ha kommit till
användning inom r.: a) Tillämpning av
radarprincipen på celesta företeelser. Man sänder ut
kraftiga signaler och studerar med en känslig
mottagare de från olika objekt reflekterade
vågorna. På gr. av sin natur är denna metod
begränsad till relativt närbelägna objekt och har
hittills med framgång använts på meteorerna och
månen. Man kan fastslå, att radarmetodens
användning är begränsad till solsystemet. — b)
Radiovågor, utsända från kroppar utanför
jorden, samlas av ett riktat antennsystem (så att
den riktning, från vilken vågorna komma, kan
bestämmas) till en känslig mottagare, försedd
med anordning för att mäta strålningens styrka
och dess variationer.
Olika antennsystem ha kommit till
användning inom r.: paraboloidantenner, som
kunna riktas mot varje punkt på himlen, fasta
antennsystem, bestående av tvenne riktantenner i
öst-västriktningen (detta system har en mycket
stark riktningsverkan), och s. k. Yagi-antenner,
som användas bl. a. för mätning av meteorer.
Radiovågor från Vintergatan. I
dec. 1931 gjorde amerikanen K. G. Jansky den
överraskande upptäckten, att radiovågor nådde
jorden från någon källa ute i rymden. Den av
honom använda våglängden var 15 m, och hans
fortsatta undersökningar visade, att källan till
dessa vågor var fördelad längs Vintergatan med
ett maximum i riktning mot Vintergatans
centrum i stjärnbilden Skytten. Hans landsman G.
Reber kunde 1940—44 ur observationer på
våglängden 1,85 m ge en mera detaljerad bild av
fördelningen av detta kosmiska radiobrus. Han
fann också ett maximum i Skytten men dessutom
sekundära maxima i stjärnbilderna Svanen och
Cassiopeia. J. G. Bolton och K. C. Westfold i
Australien kommo 1950 till liknande resultat och
påpekade, att det skarpa sekundära maximet i
Svanen kunde tolkas som en antydan om en
spiralstruktur hos vårt stjärnsystem med vår sol
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
