Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Karl August Nicander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Karl August Nicander.
179
Hvem vet när något nytt på klingan rinner?
Det går så alltid, at det gamla, torra
Skall lemna rummet åt det unga, friska.
Ett bragdfullt lif är skönare än döden;
Men när som åldren kommer, armen lamas,
Och hjertat vissnar bort, och håret gulnar
Som mogen säd på åkermannens tegar,
Då blifver döden friskare än lifvet.
Andra Uppträdet.
Ett tåg af Christna bedjare. Nydöpta i hvita kläder gå
förut. Derefter Biskopen i sin skrud med staf i
handen och ett bildkors. Honom följa Prester och
andra Christna. Folket, som möter tåget, knäböjer
för korset.
Oldur, Peregrinus, tvenne väpnade
knektar.
Peregrinus.
Osalige, förstockade, hvem er du?
Oldur
Hvad vill du mig? Jag sitter ej i vägen.
Peregrinus.
Såg du ej nyss det helga korset, gubbe,
Som Bispen högt i sina händer förde?
Du föll ej ned på dina knän till jorden
Och tillbad det?
Oldur.
Jag är för gammal vorden,
Och mina knän så stela som mitt sinne.
De kunna buga som ha mjuka ryggar
Och tro på hvita Christ: jag gör det ej.
Peregrinus.
Gud öppne dina ögon! Men till dess
Du måste göra, som de andre göra,
Och vänja dig vid ödmjukhet, min gubbe!
Det går väl lättare, då du blir van.
Du mäste buga, och du måste niga
För korsets trä, der Herrans blod har runnit.
Oldur.
Mer blod har runnit här paa fåstekorset.
Fall ned och buga dig, du svarte man!
Peregrinus.
O blindhet! Knektar, hållen honom fast,
Och tämjen honom uti kedjors band!
För Konungen han skall till rätta stå,
Och plikta dyrt för det han korset hånat,
Och dragit svärd mot obeväpnad man,
Mot kyrkans tjenare — Fort, binden honom!
Oldur
(hugger omkring sig med svärdet, öfvermannas, bindes och
kastar svärdet åt sidan).
J Blodadyrkare! det är förgäfves —
Mitt blod är redan kallnadt och förtorkadt;
Er hunger kan af mig ej mättad varda.
Förr tio slog jag; nu af två jag bindes.
Och styrkans hämnd förlamas i mitt bröst.
Ve den, som så sig sjelf får öfverlefva!
Peregrinus.
Hör, gubbe! stort och djupt som hafvets rymd
Är emot kyrkan och mot mig ditt brott,
Och lifvet vore sjelf en knapp försoning
För allt det onda, som du tänkt och gjort;
Dock vill jag icke dig ändå beröfva
Ett skröpligt lif, som intet mig kan båta,
Om du vill gifva mig en kostlig gåfva
Till kyrka eller kloster. Du är rik,
Har samlat skatter uppå många kuster,
Dem du besökt på dina plundringståg.
Tag fram en gyllne armring eller hjelm,
En bägare af guld, en skål af silfver,
Så vill jag lösa dig ur kedjan åter.
Men skynda, innan Bispen återkommer
Och blir oss varse — då är du förlorad.
Oldur.
Dräp mig!
Peregrinus.
Du har ett vackert silfverskrin,
Med bilder siradt och med ädla stenar:
Gif det; det passar väl för helgonben:
Så vill jag läsa messor för din gåfva
Och kalla fröjd utöfver dig från höjden.
Besinna dig, och välj det bästa!
Oldur.
Dräp mig!
Förr lär det ej bli något af med rofvet.
Dräp mig! Se’n kan du sätta dig på kroppen,
Och sjunga korpasång, och plundra fritt.
Peregrinus.
Jag hör, jag hör. Du skall ock bönhörd
blifva —
Bortsläpen honom fort till fängselrummet,
Der sol och måne honom ej besvära.
Hvi tveken J? Hvi bleknen J? Oskadlig
Är gubbars vrede. Leden honom bort!
(Knektarne fatta Oldur. Han stapplar omkull. De lyfta
sina vapen för att slå honom.)
Oldur.
Ut flög den unga örnen,
Och den gamla satt qvar.
Förr slog han stora björnen,
Nu en korp honom tar;
Hans gods och lif vill taga,
Och till sit näste draga:
Hvi dröjer unga örn, då den gamla lider våld ?
Nu dåna örnevingar
Öfver berg, öfver dal.
Hem unga örnen svingar
Och gör korpen stort qval.
Den gamla han förlossar,
Förtryckaren förkrossar
Ej dröjer unga örn, då den gamla lider våld.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
