Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Karl August Nicander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
178
Kavl August Nicander.
følte han sig svagere, og efter de Ord: »Nu seer jeg ikke mere» hensov han
roligt og stille.
I det lyriske Kløverblad, som dannes af Stagnelius, Vitalis og Nicander,
indtager den sidste vel den ringeste Plads, men hans Digtning har dog sin
Betydning som præget af en skjøn og ren Formsands og som udsprungen af et
fuldt og varmt Hjerte. I Nicanders Personlighed maatte man iagttage de samme
Mærker, der betegne hans Digtning; han røbede i hele sit Væsen sin aabne
Sands for ydre Skjønhed og i alle sine Handlinger det ædleste og reneste Hjerte.
Men hans Natur var for fin, for mimoseagtig til at kunne taale de skarpe Stød,
som Virkeligheden førte imod den, og derfor bukkede han tidligt under og
visnede hen lig en sydlig Blomst i den barske nordiske Luft.
Ur ,,Runesvärdet och den förste
Riddaren".
Första Uppträdet.
Björkö. En trädbeväxt plan i Staden. Till höger en
ättekulle, omgifven af granar; till venster på en
bergshöjd ett Kapell med korsspira på tornhvalfvet. En
gångstig leder dit. Oldurs boning ej långt från
stranden af Mälaren. Bryggan mellan Adelsö och Björkö
i bakgrunden, der äfven en uddig, grönskande kust af
Adelsö synes. Längst bort Hofgårdens tinnar,
upplysta af aftonskenet Solen gar ned. Et Drakskepp
seglar förbi med stilla fart. På däcket sjunger en
Viking med ljudande stämma:
God natt! God natt!
Du Drottning i gyllne skrud!
Du strålande Yikingabrud!
Nog ser jag, du sörjer och gråter;
Men gråt ej! vi träffas ju åter.
Fast natten i Norden är lång,
Så blir det väl morgon en gång.
0 vor’ jag som du
Så nära den önskade strand,
Det nya, lycksaliga land!
Fort, Drake! på böljorna ila,
Snart slipper du mig och får hvila.
På hafvet, på jorden är strid;
1 jorden får Vikingen frid.
Jag ropar på storm:
Fort vill jag på hafvet framgå;
Men tyst ligger stormen ändå.
För dref han med kraft mina segel, *
Nu ser han sig hellre i spegel,
Och smeker med jollrande vind
Den flärdfulla sjöjungfruns kind.
Sol! ensam som du
Jag far på den högblåa våg
I stilla, högtideligt tåg;
Du hvilar hos fränderna dina;
Men hän äro fostbroder mina,
Ej äger jag bror eller far —
Mitt svärd är det enda jag har.
En afton som du,
1 guldklara rustningen klädd,
Jag slumrar å blodrödan bädd.
Du redan ditt anlete döljer:
Jag sakta i spåren dig följer.
Du glänsande Drottning, farväl!
Far roligt, far stilla, far väl!
(Skeppet försvinner småningom med Solen. Rösten
bort-ljuder Klockan ringer i Kapellet.)
Oldur
(utanför sin boning på en gräsbänk, slipande sitt svärd).
Jag känner väl det sköna vikinglifvet,
Och sång på sjön har varit Oldurs vällust
Uti den friska mannakraftens dagar.
Då lät den klarare likväl än nu,
Och ingen klagan gjorde klangen dyster.
Nu ser jag sällan något vikingskepp,
Nu hör jag sällan några sjömansqväden;
Ty mina vapenbröder äro fallne:
De unga känna icke gamla Oldur,
Och ingen sjökung mera lägger till
Invid det rika Björkös fagra kust;
Ty andra skutor dem i vägen ligga.
(Han hör ljudet af klockan.)
Så — är nu spöketimman åter inne?
Du trogna svärd! ej mer jag dig behöfver:
Du har tjent ut. Så länge som jag lefver,
Skall dock ej rosten dig i grund förtära.
Det gamla torra blodet bort skall slipas —-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
