Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Carl Jonas Ludvig Almqvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
188
Carl Jonas Ludvig Almqvist. 188
en menniska. Knappt röra hennes små
gula saffiansskor golfvet i gången. Af
mörkröda silkesstrumpor syns likväl ej så
litet, ty till hennes drägt hör en kort
kjortel, fladdrande i orangegula veck. Lifvet
är så smärt, att under gestaltens häftiga
rörelse varseblifs deraf alldeles ingenting:
men något bländande och mjellhvitt af längre
skepnad, som på ett eget, fritt och naivt
sätt skymtar framåt i gången, kan troligen
ej vara annat än figurens tvenne armar,
höljda i finaste linong eller kanske hvitt
hollandslärft. Hon är redan förbi; men
ifrån spetsen på kammen i nacken fladdrar
en lång, genomskinlig, grön — ja, hvad
skola vi kalla det? — voile skulle det väl
betyda, ämnad att falla ned öfver hufvudet
och ansigtet, men hade förmodligen under
rörelsen blifvit kastad bakåt, och flög nu
graciöst i luften efter den bortskyndande,
likt en dimma. Ifrån en ljuslampett, förbi
hvilken hon kom, sprang hastigt en eldglans
midt igenom det gröna floret, och det syntes
genomväfdt af guldstrimmor.
Just i nichen under denna lampett stod
den förut omtalade gestalten i
Nunn-kosty-men. »Jesus! det är då åter min syster!«
utbrast hon, när den okända i
orangekjorteln for förbi; — »huru, o Gud, har
Adolfine blifvit så förvånande smärt? ja
smärtare än nånsin — så smärt hon
också är —«
Amanda (att hon var nunnan i nichen
förstår herr Hugo längesen) tystnade tvert
i sin betraktelse, ocli drog sig darrande än
djupare in i vinkeln, då hon märkte tvenne
maskerade karlfigurer med hastiga åtbörder
nalkas ifrån samma håll, som den
springande feen kommit. Riktningen af deras
gång och ifvern af deras gester visade, att
de utan tvifvel sökte henne i gula
kläd-ningen. — Den ena af de tvenne personerna
höll den andra vårdslöst underarmen, stödde
sig förnämt deremot och bemödade sig att
hastigt komma fram. Amanda mätte honom
med giriga och förskräckta ögon: »Svart
kappa, svart domino, samma — ja det är
han! — spansk hatt med stora bräm — men
hvilket escharp? af grått, meleradt
silkes-sticktyg? himmel! det är icke numera mitt
escharp han nånsin efterfrågar att bära . .
och (fortfor hon i sina tankar) hvilken
högvuxen person stöder sig Ferdinand emot?
någon af hans förledare, kanske Ribbing,
eller.....
De tvenne voro just nu komna intill
henne.
»Skynda Essen! (sade han,som Amanda
i tankarne tillbad som sin Ferdinand, sitt
väsendes regent) dit bort var det som gröna
floret skymtade.«
Vid dessa halft uttalade ord af sin
älskade mask, kunde Amanda ej längre
dröja i nichen. Hon följde efter så fort
hennes förskräckelse tillät. Samma mask
fortfor att tala till sin högvuxne följeslagare:
»Voilà Essen — une Comedienne de
la pius parfaite ironie! d’une svelte divine
. . . Mademoiselle Stading kallar jag ett
intet emot denna figur.«
Amandas fot darrade: den yttersta
fliken af den venetianska kappan, som
sväfvade efter hennes högt älskade mask, nådde
hennes händer, hon förde den till sin mun
och kysste den. Men sällan förmådde hennes
staplande steg följa de tvenne fortskyndande
så nära: hon hörde maskens ord orediga
och brutna:
»Såg du, Essen, der glimmade längst
fram något rödt; par Dieu, en af den fiera
flickans strumpor. En Silf för Bellmans eller
Kellgrens pensel! — hvilkendera afgöre vi
ej — men hon är finare, luftigare, mera
graciös än sjelfva Lydia — och fullt ut så
jordisk som Ulla Winblad.«
Jag vågar tro (afbröt
masken-följeslagaren) , att det röda gnistrar högre upp;
aldrig voro Tartarens gångar så mörka som
här. Nej, det är icke vid hennes fötter,
det är på hufvudet det röda glimmar.
»Ah! det är på hennes hårsmycke,
Essen, hvilken panna? fort, fort, annars
försvinner hon.«
Amanda kunde ej mer: »Grymma,
grymma — hviskade hon — sjelfva
hårsmycket hade du lånat, Adolfine, lånat af
mig! med det drager du honom nu till dig
— drager . . o Gud i himlen!« —
Nunn-gestalten sjönk tynande emot muren i gången.
Hon kom icke längre.
De andra fortforo emellertid att gå
längre fram.
»Förgäfves!« sade samma mask som
sist, »vi stanna här, hon är nu borta: nere
i redoutsalen skola vi sedan nog återfinna
henne! jag går icke ifrån detta hus i qväll,
Essen; jag skall ännu se henne en gång.
Det röda är nu svart, vi se intet mer.
Äfven när jag blundar står det röda för
mig, ej olikt en purpurblixt ur afgrunden.
Jag skall berätta det för Deprez, han skall
afmåla det för Eurydice. — Narraktigt, tala
om det för ingen, Essen, vi hafva våra
imaginationer —«
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
