Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Zacharias Topelius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
485 Zacharias Topelius.
t
Der i den skumma natt
De varma ord jag bad,
Jag högt af häpnad spratt,
En röst invid mig sad’:
»Hvem älskar du allen?
Hvem är din lefnads ljus?
Till hvem flög bönens ljud,
Till flickan eller — Gud?«
Den resande studenten.
Hans röst man hörde på afstånd ren,
Han gyllne lyra i solen sken,
Hans piska small, och i raskt galopp
Han körde på gården opp.
Så långt man mindes, var han sig lik,
Ej mera fattig, ej mera rik,
Men lika modig och lika ung,
Och alltid glad som en kung.
Det var han sjelf, det var hans gestalt,
Hans röck, hans kappa, hans vest och allt,
Hans röda gördel med toffsar på,
Puffert och flaska också.
Det var hans kärra, man mindes den,
Hans kappsäck kände man väl igen.
Hans masurpipa med nött beslag,
Hon var sig lik än i dag.
Och regnet tätt från hans kappa dröp,
Men gårdens flickor i kind han nöp
Och slog åt värden ett glas till rand
Och skakade gladt hans hand.
»Nå, käre herre, hvi år från år
Ni far den vägen, fast tiden går?«
»Du gamla tok, det är menskolott
Att vanka och vandra blott.«
»Men blir ni då ej fullärd en gån g?
Säg vil ni tyda ut fåglasång?«
— »Bah! sådant för mig en småsak är!
Jag konsten att lefva lär.«
»Här mycket ändrats se’n ni for sist:
Vår gamla kyrkherre ha vi mist,
Han dog af ålder.« — »Nåväl, min vän,
Ni få’n väl en ann’ igen.«
»Er vän, vår länsman, är enkling nu.«
»Då tar han väl sig en annan fru.« —
»Adjunkten gift sig.« — »Då gjorde han
Detsamma som mången ann’.«
»Och flickan borte i torpet der —
Ni hade ju henne fordom kär —
Hun gömdes i går i kyrkomull,
Och, herre, det var er skull« . . .
Då har studenten ett ord ej svar’t,
Men bort han ilat med vindens fart;
Ett år man väntat och väntat fler’ . . .
Man såg honom aldrig mer.
En liten pilt.
Du skulle ha blifvit en ädel man,
Ditt fosterlands hopp och ära;
Du skulle ha kunnat hvad jag ej kan,
Du skulle ha hunnit hvad jag ej hann
I verk, i ord och i lära.
Men nu så slumrar du ljuft och godt
I jordens sköte. Hvad du förmått,
Det var ett älskande löje blott.
Du skulle ha stått i de våras led,
Den främste att faran trotsa.
Du skulle ha ljungat som blixten vred
På allt det mörka och usla ned ,
Att hämna och att förkrossa,
Men nu så sofver du späd och ung,
En bruten blomma i tufvans ljung,
Du drömmens hjelte, du lekens kung!
Jag skulle ha sett ditt namn i glans,
Odödligt för alla tider.
Man skulle ha sagt: en bragd ej fanns
Mer ädel och stolt och stor än hans
I lefnadens heta strider.
Men nu så hvilar du utan namn,
Förglömd och okänd i jordens hamn.
Din efterverld är min toma famn.
Du skulle ha stått med silfverhår
1 lefnadens aftontimma
Och sett tilbaka på långa år,
Välsignad, älskad, och sett en tår
I barnabarns ögon glimma.
Men i din strålande morgonstund,
Förr’n lifvet börjat sin långa rund,
Så kom den tidiga qvällens blund.
Du skulle ha tröstat mor och far
I sorgernas hårda stunder!
Du skulle ha lyckt vårt ögonpar
Och stått med en tår vid grafven qvar,
Se’n du oss gömt derinunder.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
