Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Zacharias Topelius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
486 Zacharias Topelius. t
Nu är det vi, som med sorg stå här,
Nu är det dig, som vi gömma der,
Vår tår, som tufvan i blommor klär.
Dock — all din leende framtidsdröm,
Den ljufva och stolta saga,
Som kanske förgåtts i lifvets ström,
Nu äga vi den så skön och öm,
Nu han hon ej mer bedraga.
Hvi sörja vi att så rik du gått
Bort från det svikande lifvets lott?
Sof godt, mitt älskade barn, sof godt!
Min moder.
(Ur „Sånger II" 1870.)
Hvar finns en kärlek, som intill döden
Står oförändrad i alla öden,
Som, lik Guds engel, oss öfvervakar
Och fordrar intet, men allt försakar?
På denna jorden finns endast en:
En moders kärlek är det allen.
Allt band är sjelfviskt, som hjertat binder:
Den kyss, som bränner på brudens kinder,
Den hulda famn, som en syster räcker,
Den späda arm, som oss barnet sträcker;
Vår bästa vän har en lön sig drömt:
En moder ensamt har det förglömt.
När minnes hon i de långa åren
Den tunga smärtan, den heta tåren,
Sin ungdoms vår, som ej fås tillbaka,
Och dagens möda och nattens vaka
För detta barn, som hon älskar mer,
Ju mer hon allt för dess lycka ger?
Och hvem kan gifva hvad hon oss skänker?
Den första tanke, som barnet tänker,
Den första bön, som dess läppar stamma,
Den första kärlekens rena flamma,
Den första maning för rätt och dygd,
För sanning, frihet och fosterbygd!
Och vi, hvad gifva vi henne åter?
Ack, mången sorg, som hon ömt förlåter.
Vår svala kärlek, åt flera delad,
Vår omsorg, ofta förströdd, förfelad.
Ej ens vår åsyn är hennes tröst:
Hon lemnas ensam i lifvets höst.
Och dock hon följer med sina tankar
Det vilsna barn, som i verlden vankar,
Och hennes bön, som en engels fackla,
Går klar framför oss, när stegen vackla,
Och lyser vägen med Christi tro
Och banar stigar och bygger bo.
Välsignad vara en sådan moder!
O, det är sötma i tårefloder,
Det är en hugnad för alla tider,
Att i det sjelfviska lifvets strider
Få rota sig vid en sådan barm
Och af dess kärlek få kyssas varm!
Så löna Gud, hvad ej vi förmådde!
Det var ditt frö hon i tiden sådde,
Det är din kärlek, den evigt höga,
Som speglar sig i en moders öga,
Och derför känns som en sol gått ner,
När detta öga ej strålar mer . . .
■
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
