Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Björksplintborren - Björktickan - Björktrast - Björn - Björnbär - Björnhallon - Björnmossa - Björntrampare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
202
Björktickan — Björntrampare
med mot kroppens bakspets
uppåtstigande bukprofil. Larven är vit,
krumböjd, benlös, med gult huvud.
Björksplintborren är allmän i hela
landet. Den angriper vanligen
sjukliga träd men stundom även till
synes fullt friska björkar.
Moderdjuren, som svärma i juni—juli
borra under barken på stammen
eller kvistarna raka längsgående
gångar med talrika, tätt liggande
äggfickor på sidorna. Från dessa
äggfickor utstråla rätt långa, i
splinten djupt inskurna larvgångar.
Angreppet är lätt att känna igen
utifrån tack vare vertikala rader
av runda hål i barken, vilka
förbinda modergångarna med
yttervärlden. Larverna övervintra under
barken och förpuppas under
påföljande försommar. För att uppnå
könsmognad gnaga de
nyframkom-na skalbaggarna korta gångar i
grenvinklar på levande björkar. De
angripna björkarna böra fällas på
hösten och barkas eller köras bort
ur skogen före sommarens början.
Man kan även locka splintborrarna
till vissa träd genom att ringbarka
dem. Dessa stående fångstträd
behandlas på samma sätt. W. B.
Björktickan är hos oss jämte
fnöske-tickan björkens vanligaste
rötsvamp. Dess sporer gro i skador
och grenbrott och den vanligaste
angreppspunkten är någon
kvarsit-tande död grenstump av grövre
dimension. Från angreppspunkten
växer den in i stammen såväl
uppåt som nedåt, varvid den först
färgar veden svagt brun, samt
sedan så småningom förorsakar att
den angripna veden spricker
sönder i stora oregelbundna bitar.
Fruktkroppen — tickan — kommer
ofta ej till utveckling förrän då
trädet är döende eller dött. Den är
till formen konsol- eller
hovliknan-de och har översidan klädd med
ett ljust så småningom ljusbrunt
Fruktkropp av björkticka på björkstam.
1/3 nat. storlek.
barkskikt. Tickan har tidigare i
stor utsträckning använts och
användes ännu på sina håll som
rak-strigel. O. E.
Björktrast, snöskata, se Jakt,
ville-brådsarter.
Björn, se Jakt, villebrådsarter.
Björnbär, se Bärbuskar.
Björnhallon, se Bärbuskar.
Björnmossa (Polytrichum commune)
är en av de vanligaste och den
största av våra bladmossor. Den
har små, barrlika blad, tätt
sittande på en upp till 0,5 m hög,
smal stjälk, de 4-kantiga
sporhusen äro i början täckta av en
gråvit ”mössa”. Björnmossan är
allmän i fuktiga skogar och kärr,
där den bildar stora, lösa,
mörkgröna tuvor. — Flera liknande
arter av samma släkte äro även
vanliga i vårt land. D. L.
Björntrampare kallas hästar, som ha
mycket långa och liggande kotor.
Hovformen är trubbig och
genom-trampningen (se d. o.) i kotleden
är höggradig. Nyfödda föl äro
ibland björntrampare eller
”björn-fotade”, som man också säger (se
Hovsjukdomar). Dhl.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
