Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Björntrampare - Black - Blecka - Blad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Black — Blad
203
Björntramparens hovform.
Black, färgbeteckning för hästar (se
Färg och tecken).
Blecka, märke i träd genom
avhuggning av bark så att veden blottas.
Användes vid utstämpling av skog
för avverkning, varvid såsom
kontroll i bleckan inslås ett märke.
Det förekommer att träd bleckas
för att markera rågång, linje eller
stig. Träden taga dock efter några
år skada av bleckningen genom
kådflöde eller rötbildning, varför
bleckning endast bör företagas på
träd, som omedelbart skola
avverkas. Annan utmärkning bör ske
medels färgning, vartill särskilda
instrument finnas. Otillåten
bleckning kan medföra ansvar.
Blad anläggas som små valkar på
stammen i skottspetsarna och växa
ut alltefter det stammen sträcker
på sig. Det, som i dagligt tal
kallas blad, benämnes i botaniken
mel-lanblad. Man talar också om
lågblad; dessa sitta nedtill på skotten
eller på jordstammar och äro
vanligen små, fjällika samt bruna eller
bleka (sällan gröna); till lågbladen
räknas bl. a. lökfjäll och
knoppfjäll. Högblad sitta uppe i närheten
av blommorna, äro vanligen gröna
och oansenliga och tjänstgöra som
skydd för blommorna på tidigt
stadium (ex. ”svepet” hos de
flock-blomstriga växterna) men kunna
också vara starkt färgade och ha
skyltande uppgift (ex. de
blåvio-letta bladen hos ”Natt och dag”),
(Melampyrum nemorosum). —
Blommornas hylle liksom ståndare
och pistiller anses vara omvandlade
blad. — Beträffande bladens
anordning på stammen, se
Bladställning. — Mellanbladen äro
växternas näringsberedande organ, där
försiggår kolsyreassimilationen (se
d. o.) och de reglera även
vatten-avdunstningen, transpirationen, (se
Vattenbalans). Dessa deras
funktioner avspeglas tydligt i den yttre
och inre byggnaden. Genom den
oftast platta, skivlika formen och
fördelningen på växten bli
mellanbladen väl belysta och lätt
omspolade av stora mängder luft.
Ytterst omges bladen av en ”lind”
(epidermis) bestående av ett
enkelt skikt tätt sammanfogade
celler och på utsidan ofta försedd
med hår av olika slag. I denna
lind, som saknar klorofyll, finnas,
isynnerhet på bladens undersida,
klyvöppningar (se d. o ) som
växten efter behov kan öppna och
sluta och genom vilka luft och
vattenånga kunna passera. Själva
bladköttet består av en lucker
vävnad (parenkym) av
klorofyllförande celler; de förhållandevis
stora luftrummen mellan cellerna
stå i förbindelse med
klyvöppningarna och möjliggöra en grundlig
genomluftning av bladens inre.
”Nerverna” äro bladens
kärlsträngar (se Ledningsvävnad) som dels
leda näringen till och från bladen,
dels tjänstgöra som stomme. —
Ett typiskt mellanblad består av
skaft och skiva. Vid skaftets bas
(bladfoten), sitta ibland
bladlik-nande bihang, stipler (ex. hos
ärter). Gräsens blad sakna skaft
och skivan övergår direkt i en
slida, som omsluter strået; på
gränsen mellan skiva och slida
sitter ofta ett hinnaktigt snärp. —
Mellanbladen uppträda i ett otal
former. Man skiljer efter
inskärningarna i bladkanten mellan
hel-bräddade, sågade, naggade osv.,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
