Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fiske
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
436
Fiske
siklöjan överkäken minst lika lång
som underkäken. Den förekommer
i sjöar, vissa rinnande vatten och
skärgårdarna från Skåne ända
uppåt fjällen och särskilt i
Norrland. Den föredrar relativt kallt
vatten och uppträder under många,
ofta både biologiskt och
morfolo-giskt väl skilda raser eller former
samt lever pelagiskt, stundom i
stora stim. Födan växlar mycket,
plankton hos de mindre formerna
och hos ungarna, smådjur och
ibland fisk hos de större. Leken
äger rum under hösten och vintern
över sand och grusbotten på
växlande djup. Rommen lägges löst på
underlaget. Ynglet har endast en
svagt utbildad gulblåsa och
simmar omkring omedelbart efter
kläckningen. Tillväxten är hos de
större formerna god med kilovikt
på 6 å 8 år och en vikt av flera
kg, hos de mindre formerna
vanligen rätt god de allra första åren
men sedan hastigt avtagande.
Dessa sikar, s. k. smärling, bli oftast
inte större än strömming. —
Viktigaste redskap är nät och not, i
vissa trakter även storryssjor, 1,5
—2 milj, kg per år. — Siklöjan
(Coregonus albula L.) skiljes från
siken genom att underkäken
skjuter förbi överkäken. Den
förekommer allmänt i Vänern, Vättern och
Mälaren, i sjöar i småländska och
mellansvenska höglandet, i östra
Norrland och i de nordligaste
länens skärgårdar. Den föredrar
tämligen klart och kallt vatten.
Födan består av plankton, ibland
även av Chironomuslarver och
framför allt -puppor. Vid lektiden,
under hösten och vintern, går
siklöjan ofta upp på några meters
djup över sand- eller grusbotten,
men ibland leker den på större
djup. Rommen och ynglet såsom
hos siken. Tillväxten är under de
2 å 3 första åren god med en da
uppnådd längd av 15—17 cm, men
avtar sedan hastigt. Växer dock
ibland bättre under flera år och
uppnår en längd av 30—40 cm.
Siklöjan tas huvudsakligen på nät och
i not och lämnar en årsfångst av
0,5 och 0,7 milj. kg. •— S ille n
(Clupea harengus) förekommer i
många raser, eller kanske riktigare
miljöformer eller populationer runt
våra kuster. I sydvästra Östersjön
kallas den fortfarande sill, längre
inåt Östersjön strömming, som
ingenting annat är än en
förkrympt sillform. Vanlig storlek
hos en treåring, sill eller
strömming, är i Öresund ca 22 cm,
utanför Stockholms län 16—17 och i
Bottniska viken ca 17 cm.
Strömmingen är en typisk stimfisk, som
helt tillhör den pelagiska regionen
och lever nästan uteslutande på
plankton. Viktigast är i allmänhet
den höstlekande strömmingen. Den
finnes under sommaren ute i öppna
havet, uppträder under
eftersom-maren och hösten i yttre
havsbandet, där leken försiggår över
grus-och stenbotten. Efter leken vandra
stimmen in i skärgårdarna och
hålla sig då mest i vattenytan, men
mot vintern uppsöka de åter
djupare och friare vatten. Rommen är
klibbig och fästes i täta kakor på
vattenväxter. Ynglet svävar fritt i
vattnet samman med plankton.
Tillväxten är rätt god de två å tre
första åren, med en längd av 15—
16 cm, men därefter blir den
långsam. Under vissa tider är den s. k.
vårlekande havsströmmingen
vanligare. Den uppvisar i stort sett
samma vanor som den
nyssnämnda, men leker på våren. I flertalet
av de större, ofta rätt avgränsade
vikarna utmed mellersta Östersjön
finnas bofasta strömmingsbestånd,
s. k. fjordströmming. Strömmingen
är Östersjöns viktigaste fiskart.
Hos sill och strömming äro
sär
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
