Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Grönfodret i utfodringen - Gröngödsling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
618
Gröngödsling
åt mjölken och mejeriprodukterna.
Vid betning av fuktig klöver i
spätt tillstånd är risken för
trumsjuka hos nötkreaturen
stor.
Inblandning av gräs i klövern
verkar gynnsamt. I sitt spädaste
tillstånd ha gräsen i det närmaste
samma sammansättning som
klövern. I längre framskridet
utvecklingsstadium sjunker dock
äggvite-halten och ökas halten av växttråd.
Luzernen har ännu högre
äggvite-halt än klövern men också avsevärt
högre halt av torrsubstans. Vid
utfodring till svin måste den vara
särskilt späd. — Alla slåttervallens
grönfoderslag kunna i lämpligt
utvecklingsstadium med stor fördel
användas till alla våra fyrfota
husdjur. Av de hittills nämnda
grönfoderslagen kan åt större mjölkkor
givas ända till 70—80, åt hästar
25—40 kg per dag. Svinen kunna
ej taga upp några större mängder
grönfoder. Sådant gives egentligen
endast till avelssuggor och yngre
gödsvin. — Som grönfoder brukar
också räknas rot frukt sblast och
fodermärgkål.
Frisk och ren blast är ett bra
grönfoder. Smutsig och skämd
blast kan medföra svåra
rubbningar i fodersmältningen.
Blasten innehåller rätt mycket
oxalsyra. Denna kan lämpligen
neutraliseras genom att man till
10 kg blast sätter 10—15 gram
krita. Blasten passar bäst till
mjölkkor. Till dessa kan man ge
50—60 kg per dag. Blasten som
anses höja mjölkens fetthalt
bidrager till att göra smöret hårt.
Fodermärgkålen har visat sig vara
ett värdefullt grönfodermedel på
senhösten. Den användes
huvud
sakligen till nötkreatur. Dagsgivan
bör ej tagas större än 30—40 kg,
ty eljest händer det att mjölken
tar smak. — De olika
grönfodermedlens genomsnittliga fodervärde
och sammansättning belyses i
fo-dermedelstabellen i slutet av Band
IV. Rbg.
Gröngödsling. Med gröngödsling
avses att förbättra marken och
berika den på växtnäring.
Markförbättringen åstadkommes genom att
de nedmyllade växtdelarna ökar
mullhalten, vilket kan vara av
betydelse särskilt på sandjordar.
Gröngödslingens näringsverkan
består främst i en kväveverkan, som
är en följd av baljväxternas
förmåga att upptaga luftkväve. Med
övriga näringsämnen kan
grön-gödslingsväxterna ej berika
matjorden på annat sätt än att de
genom sina rötter hämta upp näring
från djupare liggande jordskikt. —
Gröngödslingsväxterna kunna
indelas i kvävesamlande dvs.
baljväx-ter och icke kvävesamlande. De
mest förekommande
kvävesamlande gröngödslingsslagen äro
blålupin, humleluzern och rödklöver
(se dessa ord). De icke
kvävesamlande gröngödslingsväxterna äro
vitsenap, spergel och bovete.
Dessas betydelse ligger här i deras
snabbvuxenhet. Som exempel på
skördeökningar, som kunna
erhållas genom gröngödsling anföres
resultat av ett sandjordsförsök med
lupin på Ugerups försöksgård
utlagt under år 1945, då lupingrödan
nedplöjdes den 21 september.
Erfarenheten har nämligen visat, att
den största mängden av såväl
torrsubstans som kväve erhålles när
nedplöjningen sker vid
mognadsstadiet. Första grödan efter
gröngödslingen var höstråg, varav
hektaravkastningen på icke
gröngöds-lat uppgick till 1.930 kg kärna men
på gröngödslat till 2.680 kg. Andra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
