Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jakt - Villebrådsarterna - Däggdjursvilt, ej rovdjur - Älg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
806
Jakt
Då varje villebrådsart i regel är föremål för sin speciella art av jakt,
vård m. m., har det synts lämpligt att något beröra dessa frågor vid
beskrivningen av djuren, där man sålunda för varje villebråd återfinner samlat det
huvudsakliga av vad som rör detsamma i jaktligt hänseende. En del andra
avdelningar behandla därför resp, ämnen endast i mera allmänna drag.
VILLEBRÅDSARTERNA
DÄGGDJURSVILT, EJ ROVDJUR
Älg (Alces älces). Älgen är ett de
stora skogarnas djur. Den har dock
stor förmåga att anpassa sig och
har börjat att i allt större antal
uppträda i bygder, där
skogsdungar och hagmarker omväxla
med odlad mark. Talrikast
förekommer älgen utan tvivel i
Mälardalen—Hjälmardalen. Även i
Östergötland, Gästrikland samt vissa
delar av Värmland och Dalarna
är tillgången god. I de
nordli-ligaste landskapen är älgen
sällsynt, trots att de naturliga
förutsättningarna synas goda.
Sommartid finner älgen sin föda i saftiga
växter, örter, gräs, fräken, starr
m. m., men även i späda blad och
kvistar av björk, rönn, asp och vide.
Han håller då gärna till i sumpiga
marker. Under denna tid är också
ensligt belägna odlingar utsatta
för älgens besök och där förtär han
begärligt sådan föda som råg,
havre, rotfruktsblast m. m. På höst
och vinter håller han hellre till på
mera torra marker och hans föda
utgöres då av vissnat gräs samt
kvistar av åtskilliga lövträd,
senare på vintern även av tall och
Kvistar och barr av en utgöra vintertid
en viktig föda för älg.
en. Även barken av aspen och
viden är begärlig, och han blir ofta
så närgången att han huserar bland
vedkastar med sådana träslag,
alldeles i huggarens närhet. Vintertid
samla sig älgarna i flockar om
ända till 10 å 15 djur. De röra sig
då inom ett relativt litet område,
helst tät ungskog, och det är givet
att de därvid kunna sätta
betänkliga spår efter sig bland
vegetationen. Älgens brunsttid infaller i
slutet av augusti och början av
september. Tjurar, särskilt de, som
blivit utslagna i kampen om korna,
kunna då löpa åstad långa sträckor
under sitt • sökande efter lämplig
partner. Spår efter sådana
långlöpare komma ofta oerfarna jägare
att tro, att älg finnes på trakten.
Skarpa strider kunna uppstå
mellan rivaler och ibland kan man
finna tragiska följder av
sammandrabbningar, där ena parten
stannat död på valplatsen. I maj eller
juni föder kon sin eller sina kalvar,
i yngre år vanligen en, senare
oftast två, undantagsvis tre.
Kalvarna åtfölja sedan kon ända till nästa
kalvning. — Tjurens prydnad och
vapen, hornkronan, är i många
jägares ögon tecken på älgens värde
som jaktdjur. Tjurar med grova,
mångtaggade horn äro särskilt
eftersökta. Hornutvecklingen
sammanhänger icke endast med
djurets ålder utan även bl. a. med dess
könsförhållanden. Ett fel på
könsorganen synes återverka på hornen
så att dessa bli knotiga och
missbildade. Taggarnas antal ökar ej
alltid med åldern; 6—-7-åriga djur
kunna ha horn med stort antal
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
