Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jakt - Villebrådsarterna - Däggdjursvilt, ej rovdjur - Älg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Jakt
807
taggar. Däremot bli hornen med
åren allt grövre, särskilt
rosenkransen. Två typer av horn
förekomma, skovelhorn (palmata) och
stånghorn (cervina). Båda typerna
förekomma i hela landet, men
sko-veltypen är mera vanlig i
Norrland. Hornen fällas under vintern,
hos äldre tjurar redan i december
och januari, på yngre djur så sent
som i mars—april. På våren börja
de ånyo växa ut för att bli fullt
färdiga ungefär till brunsttiden.
Det är förvånande att man så
sällan påträffar fällda horn. Sannolikt
bli de nertrampade och övervuxna.
Grova horn fällas nästan alltid
samtidigt. Finner man ett horn,
ligger det andra ofta i närheten. —
Älgens spår är det av stor vikt för
jägaren att lära känna. Man kan
av dem ganska tillförlitligt avläsa
djurets kön, ålder och vid
skade-skjutningar skottskadans art.
Tjurens spårstämplar äro trubbigare
än kons, lättklövarna ge också
vanligen tydligare avtryck. Tjurarna,
särskilt de äldre, skreva ofta mera
än korna (större avstånd mellan
höger och vänster klövspets). Den
fullvuxna älgtjuren väger 175—250
kg slaktvikt, (urtagen och flådd;
huvudet och benen nedom knäna
borttagna). Kon håller sig på
omkring 150 å 200 kg. Även tyngre
djur kunna förekomma. För några
år sedan sköts i Tierp i
Uppland en älgtjur, som vägde 457 kg.
Kalven väger i september—oktober
60—70 kg. Dock ha kalvar på över
100 kg blivit skjutna då jägaren
trott att det var kvigor. Äro
hornen skymda känner man igen
tjuren i viss mån på storleken men
säkrast på den stora haktofsen.
Kon har smalare nosparti än
tjuren. Kalven kan utom på
storleken igenkännas på den ljusare
färgen. Säkrare ser man dock på det
korta huvudet, de långa öronen och
den korta, tjocka halsen. Älgen är
så vitt bekant föga utsatt för
sjukdomar. Under
mjältbrandsepizoo-tier kan dock älgstammen på
trakten bli smittad och därigenom en
farlig smittspridare. Då det gäller
att vårda en älgstam har man ej
många andra medel än en rationell
beskattning, däri inbegripet
bevakning mot tjuvskytte. För att
bibehålla älgstammen vid oförminskad
storlek får man skjuta högst så
många djur som motsvarar 80 %
av kalvarnas antal. Räknar man
med 4 kalvar i området kan man
skjuta 3 djur, exempelvis 2 tjurar
och 1 kviga eller gallko. Att skjuta
endast tjurar är olämpligt.
Medelålders tjurar med normal
hornbildning bör man helst spara, givetvis
även ko med kalv. — Jaktsätt.
De vanliga metoderna för älgjakt
äro klappjakt, jakt med hund och
vaktskytte. Den som väl känner sin
mark och älgarnas vanliga visten
eller är skicklig att spåra, kan gå
ensam på smygjakt. — Då älgjakt
bedrives med hund användes
löshund, som fritt söker i marken,
eller ledhund, som föres i koppel.
Tillvägagångssättet vid de nämnda
sätten för älgjakt skildras
närmare på sid. 833. — Ett ganska
vanligt skytte är att tidigt på
morgonen och på aftonen passa vid
Träffytan på älg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
