Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jakt - Villebrådsarterna - Fågelvilt, ej rovfåglar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Jakt
821
I vårt land finna vi tre arter av
beckasin, den vanligaste
enkel-beckasinen (Capella gallinago),
dubbelbeckasinen (C. media) och
halvenkel beckasin
(Rymnocryp-tes minimus). Man skiljer dem
bl. a. på att enkelbeckasinen har
14 stjärtpennor och vit undersida;
den dubbla beckasinen är störst av
de tre, har 16 stjärtpennor och
undersida med mörka tvärfläckar;
den halvenkla är minst och har 12
stjärtpennor. Föremål för jakt är
egentligen endast enkelbeckasinen.
De övriga träffar man på helt
sällan. — Enkelbeckasinen håller till
på mader och fuktiga ängar med
ej alltför högt gräs. Under flykten,
då de kastar sig nedåt,
frambringar den genom stjärtpennornas
vib-rering ett karakteristiskt ljud,
bräkande eller gnäggande som även
givit enkelbeckasinen namnet
him-melsget eller horsgök (efter horse
= häst). Vid uppfloget låter den
höra ett jeck, jack, som också är
typiskt. Den trycker vanligen hårt,
och när den till slut lyfter gör den
flera tvärkast. Vanligen tar den
snart åter mark. Vid andjakt får
man emellanåt tillfälle till skott på
beckasin. Senare på hösten, under
flyttningen, träffar man på
lämpliga marker ofta rikligt med
becka-siner. Den kan då jagas med
stående hund.
Doppingen (Podiceps). Den
hos oss vanligaste är
skäggdoppingen (P. cristatus), som häckar
i vassrika sjöar och skärgårdar
upp till Västernorrland och
Jämtland. Den håller mest till ute på
öppna vattnet och känns lätt igen
på att kroppen ligger mycket
djupt i vattnet. Näbben är spetsig,
huvudet har en nacktofs och på
halsen äro en del fjädrar utstående
som ett skägg eller krås. Honan
har 2—4 ungar. Ofta ser man
des
sa krypa upp och liksom vila på
honans rygg. Skicklig och snabb
dykare. Har ett typiskt, knorrande,
på långt håll hörbart läte. En del
anser, att doppingen skulle
konkurrera ut änderna på en trakt.
Detta har dock ej bekräftats, den
förefaller att vara ganska
oskadlig. Då skäggdoppingen ej är
ätbar och utgör ett trevligt inslag i
sjöns djurliv, finns ingen anledning
att jaga den. Skulle stammen bli
alltför talrik är det en lätt sak att
genom skytte minska på
tillgången. Övriga doppingar i vårt land
äro smådopping, svarthalsad
dopping, svarthakedopping och
grå-hakedopping, vilka samtliga äro
ganska sparsamt förekommande.
Sothöna (Fulica atra) tillhör
sumphönsens familj. Den är vanlig
i vassrika sjöar över hela landet.
Svart till gråsvart med en typisk,
Sothönsrede med ägg.
vit pannplåt och vit näbb. Köttet
är mörkt, ej särdeles välsmakande,
men kan om skinnet avflås bli
njutbart.
Vildgås (Anser) förekommer i
tre arter i vårt land, grågås,
sädgås och fjällgås. Från att förr ha
utgjort ett eftertraktat jaktbyte
äro de numera sällan föremål för
jakt. Tillgången har minskat
betyd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
