Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jakt - Jakthundar - Stövare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Jakt
839
stubbsvansade. — Stövaren är ej
mottaglig för samma höga
dressyr som hönshunden. Den måste i
regel föras kopplad tills jakten
skall börja. Den bör komma på
tillrop som stäh, stäh, eller på
hornsignal, och även under söket hålla
en viss kontakt med jägaren. Man
lyckas ibland lära den unga
hunden komma på tillrop genom att
ge honom någon uppmuntran, en
brödbit el. dyl. varje gång han
kommer. Fältdressyren består i att
uppmuntra och hjälpa unghunden
att följa villebrådets spår. Ofta
låter man unghunden följa en äldre
hund. Till det mesta får man dock
bygga på de naturliga anlagen som
äro mycket skiftande. En del
stö-vare äro hårda och ge skall endast
då de säkert ha villebrådet på
benen, andra skälla (väcka) på slag
av djuret och på tappter, varvid
skallet dock blir mindre intensivt
än på drev. En del stövare ge
ståndskall, om en driven räv går i
gryt.
Dachsbracken eller drevei’
är en lågbent hund av tysk
härstamning. Den har på senare år
blivit mycket omtyckt i vårt land
och hålles mycket för jakt på
rådjur. Genom att den driver
långsamt bruka rådjuren bukta bra och
de hetsas ej heller så mycket. Den
driver även hare och räv. Enär
drevet går långsamt fram får
villebrådet långt försprång och blir
mera uppmärksamt, varför jägaren
måste iakttaga stor försiktighet.
Taxar kunna användas till flera
slag av jakt. Det förekommer
kort-håriga, långhåriga och strävhåriga
taxar, till kroppsbyggnaden
ganska lika, men olika till hårremmen.
Många färgvariationer finnas,
svarta, ljusbruna, mörkbruna. I
jaktligt hänseende äro de ganska
likvärdiga. De strävhåriga äro de
mest härdiga. De långhåriga ser
man numera sällan. Taxarna har
en god näsa och stor jaktlust. Från
att förr mest ha använts för
grytjakt, till vilket de lämpa sig
särdeles väl på grund av sina korta
ben och den starka
kroppsbyggnaden, ha de visat sig dugliga även
som drivande hundar, till spårjakt
m. m. En del äro ganska uthålliga
på drev, men vanligen göra de
endast korta drev, varför de bäst
lämpa sig i backmark och
snårskogen. På rådjur äro de särdeles
lämpliga i dylika marker. Ofta
användas de att uppspåra fasan,
änder och även älg. Såsom
sällskaps-hundar äro taxarna synnerligen
trevliga och tillgivna och även högt
uppskattade.
Av terriers finnes en mångfald
raser. För jakt användes dock
huvudsakligen foxterriern. Den är en
liten, livlig hund med ganska god
näsa och stor jaktlust. Såväl
slät-håriga som strävhåriga finnes
de senare dock numera de mest
hållna. Färgen är vit med större
eller mindre fläckar av svart, brunt
eller gult. Användningen för jakt
är densamma som beträffande
taxar, dock mest till grytjakt.
Spetsar ha funnits i vårt land
sedan uråldrig tid. Inhemska hos
oss äro lapphunden, gråhunden och
jämthunden samt den lokalt
förekommande västgötaspetsen,
numera med hänsyn till sin
användning kallad svensk vallhund. Av
utländska förekomma fåtaligt
finska och norska spetsar. Den
som brukshund högt uppskattade
schäfern användes sällan och bör ej
heller användas på jakt.
Lapphunden, som mest tjänstgör såsom
vakthund, användes i sin hemtrakt,
nordligaste Sverige, mycket för
jakt på ekorre, som där utgör ett
viktigt näringsfång. Den har en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
