Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jakt - Jakthundar - Uppfödning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
840
Jakt
långhårig, yvig päls, till färgen vit,
svart eller brun. Gråhunden och
dess nära släkting jämthunden har
slätt liggande hår som äro kortare
än hos lapphunden. Färgen är på
gråhunden grå, bottenullen ljusare
och en del täckhår med svarta
spetsar. Jämthunden är vanligen
mörkare i färgen, öronen bör vara
uppstående. Dessa hundar äro de
vanligaste på älgjakt, såväl
såsom löshundar för att ställa älgen,
som ledhundar, då de ledas i
koppel och tysta följa älgens spår.
De användas också för att skälla
fågel och ekorre. En del användas
såsom drevhundar, ehuru de dock
äro föga uthålliga. Såsom
älghundar få de dock ej ägna sig
åt annan jakt. De äro utmärkta
vakthundar, synnerligen
vaksamma och norrut hållas de snart sagt
vid varje gård, där de på långt håll
varsnar en främling och ger sitt
envisa, hesa skall. Jämthunden
anses vara lugnare och mindre
skällig än gråhunden, vilket är till
fördel vid dess användning såsom
ledhund. Björnjakter förekomma
ju numera sällan, men förr ansågs
det viktigt att fostra dessa
hundar till goda björnhundar. Den
finska spetsen är till färgen röd,
har mycket spetsig nos och är
en utmärkt trädskällare. — För
att uppsöka dödat eller
skadskju-tet vilt, särskilt vid
klappjakter, användes ibland spaniels och
terriers. Båda äro utmärkta
appor-törer, och de kunna även nyttjas
på andjakt för att få änderna att
lyfta ur de täta vassarna.
Uppfödning av hundar kräver
planmässigt arbete och stor
sakkunskap. Liksom inom annan avel
strävar man efter att få fram
ren-rasiga stammar med för skilda
jaktsätt särskilt lämpliga hundar,
såväl exteriört som till
karaktärs
egenskaper. Kännedom om
avels-lärans principer och erfarenheter
är därvid av största vikt. En aldrig
så god jakthund är visst inte alltid
lämplig som avelshund. Valpen får
ju arvsanlag från båda föräldrarna
och därvid i flera generationer,
varför man bör undersöka
jaktegenskaperna i flera släktled om
man vill nå ett säkrare resultat.
När valparna äro månadsgamla
kan man börja utfodra dem med
komjölk, förut utspädd och efter
någon vecka outspädd. Efter
halvannan månad böra de avvänjas och
utfodras med blandad kost.
Valparna få ofta inälvsmaskar och de
böra därför avmaskas, lämpligen
vid två månaders ålder. Till
motverkande av rachitis böra de
tillföras D-vitamin genom
fiskleverolja, även solesan och benmjöl med
jod och järn. Därjämte skola de
vistas mycket ute i solen. För att
skydda dem mot valpsjuka måste
de hållas i god kondition och helst
avhållas från beröring med andra
hundar. Unghundar böra utfodras
3 å 4 gånger om dagen, vuxna
hundar endast 2 gånger. Kosten bör ej
vara för ensidig, den bör innehålla
äggviteämnen såväl som
kolhydrater och även mineralsalter, alltså
bröd, grönsaker, kött, fisk, m. m.
gärna med tillsats av
foderbenmjöl. En god kondition är bästa
medlet mot flertalet sjukdomar.
Den farligaste sjukdomen är utan
tvivel valpsjukan, som kan angripa
hundar i alla åldrar. Den
uppträder i flera former epizootiskt. Mot
en del former kunna hundarna
skyddas genom i tid företagen
vaccinering, som dock ej hjälper
mot redan utbruten valpsjuka.
Hundar äro även mycket utsatta
för masksjukdomar. Då hunden
börjar magra trots god aptit,
hårremmen blir ruggig och matt och
hunden ofta biter sig vid anus
ty
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
