Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jordmån - Jordnatur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
900
Jordnatur
Jordmåner av detta slag kallas
saltjordar. De förekomma
flerstädes, exempelvis i Ungern.
Salthalten blir ofta så hög, att växter ej
kunna trivas där, utan jordarna bli
nästan ofruktbara. — I nordliga
trakter gynnas växtligheten av
långa, ljusa sommardagar. Förnans
förmultning gynnas däremot ej lika
mycket utan hämmas av den långa
vinterns köld. I norr är därför
humusanrikningen på
fastmarksjor-darna i regel större än längre
söderut, och även de odlade jordarna
bibehålla lättare en högre mullhalt.
I en och samma trakt kan man ofta
iakttaga, att mullhalten är
avsevärt lägre på jordar i sydläge, där
humusen förbrännes snabbare, än
på närbelägna norrsluttningar. Då
den högre mullhalten ökar
vattenkapaciteten, få norrlägena även
härigenom ökad motståndskraft
mot sommartorka. — En stor del
av de odlade fastmarksjordarna i
vårt land ha ursprungligen varit
naturliga brunjordar. Även
podsol-marker ha dock lagts under plog,
varefter jordbearbetningen haft
ungefär samma verkan som
maskarnas omblandning. Den ändrade
växtligheten och kalkningen ger
upphov till en basrik förna och en
mild humus. En podsolmark
antager därför genom uppodlingen
alltmera brunjordskaraktär. För
jordarnas egenskaper ur
odlingssyn-punkt spelar dock i vårt land det
geologiska jordartsmaterialet och
dess finfördelningsgrad större roll
än den naturliga jordmånstypen.
Vid karakterisering av åkerjordar
använda vi därför jordarten, (se
Jordarter) som indelningsgrund.
P. E.
Jordnatur. I äldre tid får all odlad
jord i Sverige anses ha varit i
brukarens ägo och därmed
skattskyldig till Kronan. Efterhand kom en
del av jorden i Kronans, adelns
eller kyrkans (världsliga och
andliga frälsets) hand. Kyrkan
upphörde dock vid reformationen i
huvudsak att vara jordägare. Från
Gustaf Wasas tid kom jorden
alltså att ägas av Kronan, adeln eller
självägande bönder. Alltefter
ägaren skildes mellan tre slag av
jordnatur, nämligen kronojord,
frälsejord och skattejord. De självägande
bönderna voro alltjämt
skattskyldiga till Kronan. Innehavaren av
frälsejord, dvs. adeln behövde
däremot ej betala skatt. Adelsmännen
hade från början skyldighet att
göra krigstjänst och ansågos
därigenom tjäna Kronan så mycket
att de borde vara skattefria.
Praktiskt taget all jord odlades av
bönder. Dessa kallades skattebönder
om de voro självägande och
betalade skatt till Kronan,
frälsebönder om de brukade adelns jord och
kronobönder om de brukade
kronojord. Frälsebönder och
kronobönder torde närmast jämföras med
arrendatorer. Den avgift (ränta)
som de betalade till jordägaren,
var dock ej större än
skatteböndernas skatt. Den rätt som
frälsemannen hade till frälsejorden kan
därför i huvudsak sägas ha bestått i
rätten till att uppbära brukarnas
skatter, liksom Kronan uppbar
kronoböndernas skatter. Ur
ekonomisk synpunkt rådde därför stor
likhet mellan de tre olika slagen
av bönder. Skillnaden låg i den
säkerhet med vilken de kunde förfoga
över jorden. Skattebönderna sutto
på egen grund och kunde ej skiljas
från denna. Frälsebönder och
kronobönder kunde däremot tvingas
att flytta. Detta medförde en
osä-kerhetskänsla som dock kunde
avlägsnas genom skatteköp. Detta
kunde innebära att Kronan till
enskild person sålde äganderätten till
kronojord. Denna fick härvid
skat-tenatur. En frälseman kunde
ock
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
