Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kil - Kilowatt - Kilrem eller kilrep - Kimrök - Kina - Kinin - Kirskål - Kisel - Kiselalger - Kiselgur - Kiselkarbid - Kiselsyra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kilwoatt — Kiselsyra
947
Sågkilen slås under sågningen in i
skåret efter sågen för att motverka ”knip”.
Kammen på den undre flatsidan vänds
nedåt och fäster kilen på stubbskäret,
så att den ej går förlorad, då trädet
faller.
användes vid fällning och kapning
för att hålla sågskäret öppet och
på så sätt hindra att sågbladet
klämmes fast. O. E.
Kilowatt, se Elektriska enheter och
Statik.
Kilrem eller kilrep, se Remdrift.
Kimrök användes som svart
färgämne i målarfärg, trycksvärta och
tusch. Kimrök består av sot som
erhålles vid förbränning under
otillräckligt lufttillträde av ved
från gran och tall m. fl. trädslag
samt vissa andra ämnen såsom
tjära, naftalin och harts.
Kina, kinaalkaloider, äro ur kinabark
utvunna ämnen med medicinsk
användning. Viktigast äro kinin och
kinidin. Det senare användes vid
vissa fall av hjärtfel. Kina
användes som febermedel, som
antiseptiskt medel och som bittermedel
för att förbättra aptiten. Stora
doser kinin kunna ge
förgiftnings-symtom. Dhl.
Kinin, se Kina.
Kirskål ( Aegopodium podagraria),
även kallad skvallerkål och
kval-ler, är en flockblomstrig växt
(familjen Dmbelliferæ) med
lång-skaftade, dubbelt trefingrade blad;
småbladen äro äggrunda med
sågad kant. Blomflockarna med sina
vita blommor sitta på upp till
me
terhöga stjälkar. Kirskål
förekommer allmänt upp till mellersta
Norrland, mestadels som ett svårt
ogräs i trädgårdar och parker, där
den snabbt breder ut sig medelst
sina underjordiska utlöpare. De
unga skotten äro ätliga ungefär
som nässelkål, varför kirskål förr
odlades. Bladen ha i folkmedicinen
använts på sår och mot gikt. D. L.
Kisel, grundämne med kemiskt
tecken Si (av silicium). Fri kisel har
ingen praktisk betydelse. I
förening med kol bildar kisel
karbo-rundum, ett viktigt slipmedel.
Viktigast är kiselns förening med
syre och dess salter (se Kiselsyra).
F.
Kiselalger, diatoméer, äro
mikroskopiskt små, encelliga bruna alger
(se d. o.) omgivna av kiselskal;
skalen äro två, olika stora, det ena
skjutande över det andra som
locket på en ask. Skalytan är rikt
skulpterad med symmetriskt
ordnade lister, streck och punkter.
Kiselalger uppträda .oftast
massvis, antingen fria från varandra
eller genom slemhöljen förenade i
kolonier av växlande utseende, i
sött och salt vatten och på fuktig
jord. Det motståndskraftiga
kisel-skalet behåller formen även efter
algens död. Mäktiga avlagringar
av sådana skal efter döda
kiselalger från tidigare geologiska
perioder (bergmjöl, kiselgur,
diatomé-jord) förekomma flerstädes på
jorden och ha mångsidig teknisk
användning som isoleringsmassa,
som beståndsdel i dynamit, som
polermedel (trippelsten) osv. D. L.
Kiselgur, se Kiselalger.
Kiselkarbid, se Karborundum.
Kiselsyra, kisels förening med syre.
Förekommer i stor mängd i
naturen, såsom bergkristall och kvarts,
vilket är ren kristalliserad
kiselsyra, sand, flinta, opal m. m. Med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
