Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kooperativa riksnämnden - Koppar - Kopparbrist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Koppar
997
och tre suppleanter. Lika många
väljas av Kooperativa förbundet
(K. F.). Rbg.
Koppar, sedan urminnes tider känd
metall med kemiskt tecken Cu
(av cuprum = cyprium, romarnas
namn på Cypern, varifrån de
hämtade stor mängd koppar).
Koppar finns gedigen i naturen,
särskilt i stor mängd vid Övre
sjön i Nordamerika och i New
Mexiko. Vanligen utvinnes dock
metallen ur malmer, särskilt
kop-parkis (se d. o.). Kopparn är mjuk,
hållfast, tänjbar, har stor
ledningsförmåga för värme och elektricitet
och god beständighet mot luft,
vatten och åtskilliga lösningar.
Upphettas koppar i luft bildas ytterst
ett svagt oxidskikt och därunder
ett högrött skikt av kopparoxidul.
I fuktig, kolsyrehaltig luft bildas
på kopparns yta ett lager av grönt,
basiskt karbonat, ärg, vilket
skyddar mot vidare angrepp. Koppar
löses lätt av oxiderande syror, t.
ex. salpetersyra och varm
koncentrerad svavelsyra, däremot ej av
saltsyra eller kall utspädd
svavelsyra. De kristallvattenhaltiga
kop-parsalterna äro blåa eller
blågröna. Då koppar är ädlare än t. ex.
järn eller zink utfälla dessa
metaller kopparn ur dess
saltlösningar. De flesta lösliga
kopparföreningarna äro giftiga. Särskilt
känsliga för kopparföreningar äro
lägre organismer, såsom mögel- och
jästsvampar och bakterier, varpå
användningen av kopparföreningar
mot träröta, som
besprutnings-och betningsmedel m. m. grundar
sig. I ringa mängd är dock
kopparföreningar nödvändiga för
normal funktion av växternas och
djurens organism (se även
Kopparbrist och Kopparvitriol). F.
Kopparbrist. Koppar är ett biogent
grundämne (se d. o.). Jorden
in
nehåller i allmänhet tillräcklig
mängd med koppar för att täcka
växternas behov för mycket lång
tid. I enstaka fall kan dock
markens innehåll av koppar vara
alltför ringa, varvid, särskilt hos
stråsäd, gulspetssjuka (se d. o.)
uppkommer. Även vissa andra
bristsjukdomar bero på
kopparbrist. Kopparbrist har hos oss sin
största utbredning i Norrlands
inland och i ett område i sydöstra
Sverige, men uppträder också på
enstaka ställen i övriga delar av
landet.
Vanligast är kopparbrist hos
organogena jordar och sandiga
fastmarks jordar.
I rena lerjordar synes
kopparbrist knappast uppträda.
Reaktion och kalkhalt torde icke spela
någon roll för kopparns
tillgänglighet i marken. Däremot är
års-månsvariationen stor; även på
ganska kopparfattiga jordar kunna
vissa år erhållas fullt normala
grödor. Kopparbristsjukdomar pa
grödorna kunna botas genom
be-sprutning med utspädd
vattenlösning av kopparvitriol (0,1—1 %
alltefter grödans art). Bättre är
dock att varaktigt bota
kopparbristen genom att gödsla jorden
med kopparvitriol (25—50 kg pr
ha). Denna måste nedbrukas väl
för att bli fullt verksam. — Om
djuren bli sjuka på grund av för
låg kopparhalt i fodret, kan
sjukdomen hävas med kopprat
foderfosfat. I längden torde det dock
vara ännu bättre att, där så
behö-ves, genom koppargödsling öka
jordens kopparhalt så mycket, att
man icke behöver befara
otillräcklig kopparhalt i de
hemmaprodu-cerade fodermedlen. Lu.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
