Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kväve - Kväveassimilation
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1068
Kväveassimilation
ganska lätt överföras i andra
kväveföreningar, särskilt salpeter
(kalksalpeter). Av stor teknisk
betydelse var tidigare den i Norge
tillämpade metoden
(Birkeland-Eydes metod) att snabbt
uppvärma luft till den elektriska
ljusbågens temperatur och därefter
snabbt avkyla den bildade
gasblandningen, som innehåller
kväveoxider, vilka överföras i salpeter
(Norgesalpeter). — Växterna
kunna ej direkt tillgodogöra sig
luftens kväve för uppbyggandet av
sina kväveföreningar, utan äro i
allmänhet hänvisade till i jorden
befintliga, oorganiska kvävehaltiga
ämnen (nitrat, ammoniak), som de
upptaga genom sina rötter. Ett
betydelsefullt undantag utgöra
balj-växterna. Genom de i deras
rotknölar anhopade baljväxtbakteriernas
(se Baljväxtbakterier) förmåga att
binda atmosfärens fria kväve och
på så sätt tillgodose baljväxternas
kvävebehov, äro dessa växter i
huvudsak oberoende av jordkvävet.
Baljväxternas betydelse ur
kväveekonomisk synpunkt är härigenom
uppenbar. — I naturens
kvävehushållning spela emellertid även fritt
i jorden levande, kvävebindande
bakterier en betydelsefull roll.
Hittills känner man två slag av dylika
kvävesamlande jordbakterier,
nämligen de i neutrala eller alkaliska
jordar förekommande, aeroba
Azo-tobacterarterna (se Azotobacter),
samt de anaeroba, överallt, även i
sura jordar, förekommande
smör-syrebakterierna (se
Smörsyrebak-terier). I olikhet med
baljväxtbak-terierna, som endast i symbios med
värdplantan kan binda luftkväve,
kunna dessa i jorden fritt levande
bakterier direkt binda atmosfäriskt
kväve och därav uppbygga sin
ägg-vitesubstans, som vid
bakteriecel-lemas död nitrifieras (se
Salpeter
bildning), och därigenom kommer
växterna tillgodo. — Huruvida,
såsom det påståtts, även de encellliga,
blågröna algerna äga förmågan att
binda luftkväve är ännu ej
slutgiltigt avgjort. — De kvävemängder,
som av de i jorden fritt levande,
kvävebindande bakterierna tillföras
densamma, äro otillräckliga för att
i åkerjorden ersätta det med
skördarna bortförda kvävet, varför
man måste ersätta detta genom
baljväxtodling eller genom
kvävegödselmedel. I den fria naturen
däremot uppehälles kvävebalansen
i jorden genom de kvävebindande
mikroorganismerna, emedan här de
kvävehaltiga ämnena efter
växternas och djurens förmultning
kvar-bli i jorden, varvid de direkta
kväveförlusterna bli jämförelsevis
små. C. B-l.
Kväveassimilation. Om assimilation
se d. o. — Den överflödande rika
kvävekälla, som luften utgör
(luftens normala kvävehalt är omkring
79 %), har endast ett fåtal
växter, huvudsakligen en del
bakterier och strålsvampar, möjlighet att
direkt utnyttja. I allmänhet kan
blott det kemiskt bundna kvävet
tjänstgöra som växtnäring.
Flertalet gröna växter äro sålunda helt
hänvisade till de i marken (eller
vattnet) förefintliga nitraterna
(salpetersyrade sal terna) och
am-moniumsalterna. Då dessa salter
som regel förekomma sparsamt,
blir kvävet ofta en begränsande
faktor för tillväxten. Nitraterna
och ammoniumsalterna äro på det
hela taget likvärda som
kvävekällor för de gröna växterna,
vilket dock icke hindrar, att somliga
växtarter visa en utpräglad
förkärlek för endera slaget (t. ex.
nitrat: brännässla, mjölke, hallon).
Som nitrat kan kvävet visserligen
upplagras i växten, men innan det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
