Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kväveassimilation - Kvävebindning - Kvävefria extraktivämnen - Kvävets kretslopp
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kvävebindning — Kvävets kretslopp
1069
användes för den framställning av
äggviteämnen, som är
kväveassimilationens väsentliga slutmål,
måste kvävet, oavsett i vilken form
det upptagits, omvandlas till
ammoniak. Övriga utgångsmaterial
vid äggvitebildningen äro
kolhydrater samt mindre mängder svavel
och fosfor. I olikhet med
kolsyre-assimilationen (se d. o.) är
kväveassimilationen icke lokaliserad till
några bestämda organ utan torde
kunna äga rum i varje cell, där
äggvitebildning behöver ske. —
Huvudparten av det för växterna
tillgängliga kvävet i marken härrör
närmast från de multnande
äggviteämnena i döda växter och djur.
Ytterst kan emellertid allt
kemiskt bundet kväve i naturen
föras tillbaka på: 1) det luftkväve,
som vid elektriska urladdningar
(åska) oxideras till salpetersyra
och med regnet sköljts ned till
marken; de på detta sätt bundna
kvävemängderna äro emellertid
förhållandevis små, 2) det
luftkväve, som assimilerats av de
inledningsvis omnämnda,
kvävebindande mikroorganismerna. Bland
dessa märkas de i marken fritt
levande bakterierna av släkterna
Azotobacter och Clostridium.
Dylika bakterier förekomma i de
flesta jordar. På sistone har man gjort
försök att genom ympning av
åkerjorden med utvalda
bakteriestammar sörja för en livligare
bakterieverksamhet och därmed en högre
kvävehalt, med ökad avkastning
som slutmål; huruvida dessa
försök komma att ge några praktiskt
tillämpbara resultat, är dock ännu
oklart. — Bäst kända av de
luft-kväveassimilerande bakterierna äro
de, som förekomma i baljväxternas
rotknölar. Det av knölbakterierna
(Bacterium radiciola) bundna
kvävet tillgodogöres efter
bakteri
ernas död av baljväxterna och gör
dessa helt eller delvis oberoende av
andra kvävekällor. Liknande är
förhållandet även hos alen, där den
kvävesamlande organismen är en i
rotknölarna levande strålsvamp.
— De insektätande växterna (ex.
tätört och sileshår) tillgodose sitt
kvävebehov genom att med sina
blad infånga insekter, vilkas
äggviteämnen de nedbryta till enklare
kemiska föreningar, som sedan
assimileras. D. L.
Kvävebindning, se Kväve.
Kvävefria extraktivämnen är ett av
agrikulturkemistema
överenskommet namn för åsterstoden av ett
fodermedel, sedan summan av
procentsiffrorna för vatten, aska,
råprotein, råfett och växttråd
dragits från talet 100. 8. N—t.
Kvävets kretslopp. I såväl djur- som
växtcellernas protoplasma ingår
kväve som konstituerande
beståndsdel. Kvävet är sålunda
oundgängligen nödvändigt för cellens
liv. — Vid förruttnelse och
för-multning (se dessa ord) är den
kvävehaltiga slutprodukten
ammoniak. I jorden oxideras
ammonia-ken av salpeterbakteriema först
till salpetersyrlighet och vidare till
salpetersyra (se Salpeterbildning).
Denna process kallas nitrifikation.
Av i jorden befintliga alkalier,
främst kalk, bindes salpetersyran
till nitrat, i vilken form den
vanligen upptages av växtrötterna,
ehuru även ammoniakkvävet direkt
kan upptagas av dessa. Av dessa
oorganiska kväveföreningar
uppbygga växterna aminosyror och
med tillhjälp av dessa
”byggnads-stenar” slutligen äggviteämnen,
som sedan tjäna djuren till
kvävenäring. Det fria atmosfäriska
kvävet kan ej tillgodogöras direkt av
växterna utan blott medelbart,
ge
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
