Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Prydnadsbuskar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Prydnadsbuskar
1437
med sterila, helt fyllda blommor i
rosa eller vitt. Utomordentligt
vackra men dåligt härdiga. — Ribs
(Ribes). Till ribsväxterna höra
förutom krus- och vinbär även en del
prydnadsväxter, bland vilka
följande förtjäna att omnämnas. Blodribs
eller rosenribs (R. sanguineum),
en 1—2 m hög, nordamerikansk
buske med praktfulla röda
blommor under senvåren eller
försommaren. Tyvärr skadas denna
granna prydnadsbuske svårt under
strängare vintrar, varför man bör
vara försiktig med dess plantering
åtminstone norr om Kolmården.
Gullribs (R. aureum), uppnår en
höjd av 2 m och är härdig ända
upp i Norrbotten. Den har gula,
välluktande blommor. Måbär eller
måribs (R. alpinum), som är
omkring meterhög, förekommer
tämligen allmänt vildväxande. Den
användes ofta i trädgårdar både som
prydnadsbuske och som häckväxt.
— Rosa. Detta släkte inrymmer
ett stort antal sorter och tusentals
varieteter. Man plägar indela dem
i tre huvudgrupper, nämligen
parkrosor, remonterande rosor samt
klätter- och rankrosor. Parkrosor
användas, som namnet antyder,
huvudsakligen som fristående buskar
i parker och trädgårdar. Flera av
dem, såsom vildväxande nypon,
daggros (R. rubrifolia), och
vres-ros (R. rugosa), ha på senare
tiden på grund av nyponens höga
C-vitaminhalt börjat hänföras till
bärbuskarna. Vresrosen har
ävenledes stort värde som häckväxt.
Till denna avdelning hänföras
också alla andra en gång under
sommaren blommande rosor, vilka
tidigare benämndes kalljordsrosor.
Hit höra sålunda bl. a.
centifolie-och provinsrosor, turkisk eldros
m. fl. Ända till slutet av 1800-talet
odlades 100-tals sådana rosor i de
svenska trädgårdarna, men numera
ha de flesta av dem försvunnit ur
odlingen. Remonterande rosor
delas i tvenne grupper, nämligen
storblommiga och småblommiga
eller s. k. polyantharosor. Av de
förstnämnda finnas tusentals
sorter, varav i svenska
plantskoleka-taloger blott ett relativt ringa
antal upptagas. Polyantharosorna äro
icke så många men de ha dock i
stor utsträckning undanträngt de
storblommiga på grund av större
härdighet och rikligare blomning.
Klätter- eller rankrosor användas
huvudsakligen för beklädnad av
väggar och murar. — De
remonterande rosorna fordra i vårt kalla
klimat en omsorgsfull skötsel, om
odlingsresultatet skall bliva gott.
Planteringen av desamma sker
säkrast tidigt om våren men kan vid
lämplig väderlek åtminstone i
södra Sverige verkställas även sent
om hösten eller under november
månad. Vid planteringen nedsättas
plantorna så djupt, att
förädlings-stället kommer 5—7 cm under
jordytan. Sent om hösten
uppku-pas årligen jord omkring rosorna,
vilka sedermera, när marken
frusit till, täckas med granris för att
hindra vårsolen att ”väcka”
skotten för tidigt. Så snart om våren
strängare köld ej längre är att
befara, borttages
täckningsmateria-let och jorden jämnas ut, varefter
rosorna beskäras. Klätter- och
rankrosor måste åtminstone uppåt
landet nedböjas till marken och
nedkrokas vid denna samt sedan i
avseende på täckning behandlas
på samma sätt som här meddelats
rörande remonterande rosor. —
Vissa sorter tillhörande dessa två
rosgrupper uppdragas även i
stamform. Åtminstone uppåt landet är
emellertid odlingen av stamrosor
rätt vansklig, varför åtminstone
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
