Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Rostsvampar - Rot - Rotbrand - Rotdödare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Rot — Rotdödare
1473
för svampen; framställande
(genom växtförädling) och odling av
motståndskraftiga sorter; väl
av-vägd gödsling (rikligt kali,
måttligt kväve) och andra åtgärder
som öka värdväxtens
motståndskraft. Th. Lfs.
Rot. Roten är ett av de högre
växternas grundorgan. Dess uppgift
är i de flesta fall att fästa växten
i jorden och att därur upptaga
vatten och närsalter. Från stammen
skiljer sig roten framför allt
genom vissa särdrag i den inre
byggnaden. Rotspetsen är omgiven av
en rotmössa, en cellvävnad med
formen av en huva eller mössa
som skyddar roten under dess
framträngande genom marken.
Strax ovanför spetsen är
tillväxtzonen, den del av roten, där dess
längdtillväxt huvudsakligen sker.
Ovanför tillväxtzonen vidtager ett
bälte, där rotytan är täckt av fina
hår. Dessa rothår öka högst
avsevärt rotens yta, och dels härigenom
dels genom att tränga in i de
finaste markhåligheterna och pressa
sig intill och in i jordpartiklarna,
underlätta de upptagningen av
vatten och annan näring. Rothåren
äro synnerligen förgängliga och dö
i regel efter några dagar. Äldre
delar av rötterna sakna rothår och
deras hudvävnad förkorkas, varför
de ej längre äro i stånd att ta upp
någon näring; de ha emellertid
fortfarande betydelse för
förankringen av växten i marken och för
vidarebefordran av näringen. —
Vid fröets groning växer groddens
rotämne ut till en huvudrot, som
blir stammens direkta fortsättning
nedåt. En särskild tjock och
kraftig huvudrot kallas vanligen
pål-rot. Som birötter räknas alla
rötter, som utvecklas från stammar,
således också rötterna hos
sticklingplantor och andra plantor, som
ej uppkommit ur ett frö. Även de
rötter, som i vissa fall utvecklas
från blad (jämför
trädgårdsmästarnas bladsticklingar av begonior,
gloxinia m. fl.) kallas birötter.
Ofta, och alltid hos gräs och
andra enhjärtbladiga växter,
upphör huvudroten på ett tidigt
stadium att växa och dess uppgifter
övertagas av birötter, som växa ut
från stammens nedre del (se även
Frörötter). Såväl birötternas som
huvudrotens förgreningar kallas
sidorötter. Icke sällan äro rötterna
anpassade för andra uppgifter än
näringsupptagning (se härom
Knölrot och Luftrot). Rötter i
egentlig mening förekomma endast
hos fröväxter och
ormbunksväx-ter. Mossorna ha i stället hår och
övriga lägre växter sakna som
regel mot rötterna svarande organ.
D. L.
Rotbrand, groddbrand,
svampsjukdom i rötterna och rothalsen av
huvudsakligen unga plantor, vilka
kunna vara av många vitt skilda
slag. De angripna delarna svartna
och sjunka ihop, varvid plantan
lätt faller omkull och dör.
Överlevande hämmas i utvecklingen. I
åkerbruket har angrepp på betor
största betydelse. Sjukdomen kan
förorsakas av flera svampar, av
vilka en åtföljer betfröet, andra
leva i jorden. Våt, kall och styv
jord, skorpbildning, sur
markreaktion, näringsbrist, olämplig
växtföljd och dåligt frö befordra
sjukdomen. Smittat frö bör betas (se
Avsvampning). Th. Lfs.
Rotdödare, parasitsvamp som
angriper vete, råg, korn och andra gräs.
Stråbasen blir mörkfärgad och
kronrötterna omspinnas med
mycel, i vilket jord envist hänger fast.
Växten blir tillbakasatt, bestockär
sig föga, brådmognar med
skrumpna kärnor och får ofta överdrag
93 — Nya Lantmannens bok.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
