Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Rostbiff - Rostjord - Rostfritt stål - Rostsvampar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1472
Rostbiff — Rostsvampar
Rostbiff, se Slakt.
Rostjord, utfällnings- och
anrik-ningsskikt under blekjorden i
pod-solerad mark (se Jordmån).
Rostfritt stål, se även Kromstål. De
s. k. rostfria stålen upptäcktes i
början av världskriget 1914—1918.
En engelsk forskare, som sökte ett
slitstarkt ståJ för gevärspipor och
prövade kromstål av olika
sammansättning, fann att vissa av
dessa icke rostade. Han kom fram till
ett stål med 13 % kromhalt. —
Ungefär samtidigt arbetade man i
Krupps laboratorium i Tyskland
med stål, innehållande krom och
nickel. Man kom här fram till två
typer av rostfritt stål: ett stål med
ca 20 % krom och 7 % nickel samt
ett stål med 13 % krom och 1 %
nickel. — Dessa båda huvudtyper
av rostfritt stål äro nu
förhärskande. Under milt frätande
förhållanden är en kromhalt av 13 %
tillräcklig, och detta kromstål
användes med eller utan tillsats av
nickel. Skall materialet kunna motstå
den frätande inverkan av svaga
syror, användes kromnickelstål
med 18 % krom och 8 % nickel.
— Orsaken till rostbeständigheten
ligger i att krom i stålets yta
tillsammans med tillgängligt syre
bildar en tunn osynlig hinna av
kromoxid. Vid användning bör rostfritt
stål ej kombineras med annan
metall, enär de två metallerna då lätt
tillsammans med en vätska bilda
ett galvaniskt element. I sådana
fall kan stålet snabbt frätas
sönder. H. G.
Rostsvampar kallas en artrik grupp
av svampar, som uteslutande leva
som parasiter på växter.
Utmärkande för dem är förekomsten av
flera olika slag av sporer, som
följa varandra i bestämd ordning.
De fullständigt utrustade ha
följande sporformer. 1. Vinter- eller
teleutosporer som mestadels bildas
mot växtperiodens slut och utgöra
övervintringsorgan. Vid deras
gro-ning bildas en kort cellrad av
vanligen 4 celler, kallad basid (-ie);
från varje cell avsnöres en
tunn-väggig basidspor, som vid
infektion av värdväxten ger upphov till
ett mycel, vilket bildar
skålrost-eller æcidiesporer. Dessa alstras i
rader, oftast i små skålar på
undersidan av vanligen förtjockade,
gul- eller rödfärgade fläckar.
Genom infektion med skålrostsporer
bildas mycel, som ger upphov till
sommar- eller uredosporer. Ur
dessa kunna nya
sommarsporalstran-de mycel bildas i flera omgångar
under samma år. Till sist bildas
vintersporer från samma mycel.
Hos många arter finnas dessutom
s. k. spermatier, ett slags kroppar
som äro till utseendet lika men
könsligt av två slag, + och —.
Efter sammansmältning av två
sper-matier, en + och en —, kan ett
mycel bildas. Spermatierna alstras i
särskilda behållare, spermogon,
och förekomma mestadels på
översidan av samma fläckar som
skålrosten. Hos många rostsvampar
saknas ett eller flera av de
nämnda sporslagen. Somliga bilda alla
sporformer på samma värdväxt,
andra ha skålrost (och spermogon)
på en värdväxt, övriga sporformer
på en annan, ofta tillhörande en
helt annan växtfamilj (ex.
svartrost, se d. o.). Detta förhållande
kallas värdväxling. — En mängd
rostsvampar förorsaka svårartade
växtsjukdomar. Se t. ex. följande
uppslagsord: Svart-, Gul, Brun-,
Korn-, Kron-, Bet-, Lin-, Äpple-,
Päron-, Filt- och Vinbärsrost.
Bekämpningen av rostsvampar bör
ske efter följande huvudlinjer:
utrotning av den ena värdväxten i de
fall då värdväxling är nödvändig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
