Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Skogsbrand
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1544
Skogsbrand
ket under det att åskslag
åstadkommer 23 % av eldarna. Under
åren 1914—1933 härjades enligt
uppgift i en utredning av svenska
brandskyddsföreningen i medeltal
ca 4.700 hektar årligen. —
Ovanstående siffror ge vid handen att
försiktighet är den främsta
förebyggande åtgärden och det finns
i lagen av den 7 maj 1937 om
förekommande och släckning av
skogseld åtskilliga föreskrifter om
försiktighet med eld i skogen, bl. a.
är det förbjudet att göra upp eld,
då stark torka eller blåst råder. —
Genom ovannämnda lag har
skogs-brandskyddet fått en fast
organisation för fredliga förhållanden.
Landet är indelat i brandrotar,
vanligen omfattande en kommun, inom
vilken en brandfogde har att efter
vissa riktlinjer organisera
skogsbrandväsendet samt leda
släck-ningsmanskapets arbete. Varje i
trakten bosatt arbetsför man, som
fyllt 18 men ej 60 år är skyldig att
deltaga i släckningsarbetet.
Hästar, fordon, båtar och telefoner
skola på begäran av befälhavaren
för släckningsmanskapet ställas
till förfogande. — År 1940
utarbetades med hänsyn till krigsrisken
kompletterande bestämmelser och
beviljades medel dels till
brandredskap och en utbyggnad av
organisationen och dels till en
omfattande utbyggnad av det
brandtorns-system, som tidigare tillkommit på
huvudsakligen enskilt initiativ.
Länsstyrelserna äro skyldiga att
vaka över att skogsbrandväsendet
inom respektive län är
tillfredsställande ordnat. Under
krigsför-hållanden utgör
skogsbrandskyddet en tjänstegren under det
allmänna civilförsvaret. —
Skogsbrandfaran är störst dels på våren,
då ris, fjolårsgräs och förna torkat
ut och den nya saftiga grönskan
ännu ej utvecklats, dels på
högsommaren efter långa
torkperioder. Det senare är framför allt
fallet beträffande i sig själva torra
marker. Högsommarbränderna äro
i Norrland de vanligaste och
överhuvud taget de mest riskfyllda.
Allmänt gäller att lövinblandning i
skogsbestånden minskar eldfaran.
— Alltefter brandens karaktär
skiljer man på löpbrand,
toppbrand och jordbrand (se dessa ord)
och man använder för de olika
typerna av bränder olika
bekämp-ningsmetoder. Som första regel
gäller dock alltid, att ett snabbt
ingrepp är ovärderligt. Kommer
släckningsmanskapet fram i tid för
att dämpa elden innan den fått
större spridning är släckningen
oftast relativt lätt och de
åstadkomna skadorna bli små; får elden
tillfälle att ta fart behövs i regel
stora uppbåd av folk och skadorna
kunna stiga till mycket betydande
belopp. Skulle branden, då den
upptäckts, redan ha fått stor
omfattning, så gäller, praktiskt taget
utan undantag, att man i första
hand skall söka begränsa den.
Detta sker bäst genom att man
använder varje tillfälle att minska
eldfrontens bredd genom ingrepp i
flyglarna (flankerna). Först sedan
eldfronten pressats tillsamman så
mycket, att tillgängligt manskap
räcker därtill, bekämpas branden
allsidigt, och då man lyckats
fullständigt begränsa den blir
släckningen aktuell. —
Brandmanskapets utrustning består av
granruskor, yxor, spadar, hackor, hinkar,
strilkannor och där så kan ske
brandsprutor. Det bör observeras
att ruskorna ej skola användas att
piska eller slå ned elden, man gör
då ofta mera skada än nytta bl. a.
genom att gnistor lätt spridas. En
lugn sopning in mot eldhärden gör
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
