Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Slaktavfall - Slaktdjursbedömning - Slaktdjurshandel - Slaktdjursnotering - Slakteri
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Slaktavfall — Slakteri
1569
Slaktavfall kallar man blod, hud,
huvud, fötter, tunga, lungor, hjärta,
lever, mage, tarmar och juver.
Slaktavfallet brukar beräknas i %
för varje djurslag. Vad som
återstår när slaktavfallet frånräknats,
benämnes slaktvikt (se även
Slaktförlust). Dhl.
Slaktdjursbedömning, se
Slaktförlust.
Slaktdjurshandel sköttes tidigare
till större delen av slaktare och
kreaturshandlare som reste
omkring till gårdarna och på stället
köpte upp lantbrukarnas djur.
Säljaren kunde härvid sällan veta om
det erhållna priset var rättvist med
hänsyn till djurets beskaffenhet.
— Numera sköta jordbrukarnas
egna föreningar om den långt
övervägande delen av
slaktdjurs-handeln. Säljaren behöver endast
till sin förening anmäla de djur
han vill sälja. Dessa hämtas sedan
i regel på gården genom
föreningens försorg. Varje djur slaktas upp
under kontroll och åsättes det
värde som det har med hänsyn till de
noterade priserna och köttets
kvalitet. Rbg.
Slaktdjur snotering, se Prisnotering.
Slakteri. Med slakteri menas alla
inrättningar vid vilka regelbunden
nedslaktning av djur sker; från de
mest primitiva lokaler till våra
ultramoderna kontrollslakterier och
de offentliga slakthusen. Eftersom
köttet är ett av våra viktigaste och
samtidigt ömtåligaste livsmedel
kommo de statliga myndigheterna
mycket tidigt att intressera sig för
kontrollen av kött som såldes i
städerna. Redan 1622 utkom här i
landet en förordning med bl. a.
bestämmelser för s. k. ”slaktarehus”
omfattande såväl hygieniska
föreskrifter i övrigt som förbud för
slaktarna att som det hette
”in-stinga sjuk boskap bland det som
Klassificering av kött i kontrollslakteriets
svalhall.
gott var”. Då kontrollen över att
utfärdade förordningar efterlevdes
utövades av slaktareskrået kom
upphävandet av skråförordningen
1847 att medföra väsentligt
försämrade hygieniska förhållanden
på detta område. Först år 1897
kom nämligen den lag ”angående
köttbesiktning och slakthus” som
myndigheterna behövde för att
kunna övervaka
slakterihanteringen. Genom denna lag bereddes
städerna möjlighet att genom
uppförande av offentliga slakthus skaffa
sig erforderlig kontroll såväl över
slaktens utförande, som över att
till människoföda olämpligt kött ej
fördes ut i handeln. Efterhand
uppfördes sådana offentliga
slakthus i Malmö, Göteborg,
Eskilstuna, Stockholm, Linköping,
Karlskrona, Norrköping och
Hälsingborg, av vilka nu Karlskrona
upphört som offentligt slakthus och
för övrigt endast slakthusen i
Stockholm, Göteborg, Malmö och
Linköping ha någon större
betydelse. De offentliga slakthusen, vid
vilka effektiv kontroll utövas
genom av Kungl. Medicinalstyrelsen
förordnade besiktningsveterinärer
betydde ett oerhört framsteg ur
slakthygienisk synpunkt, men
verkningarna begränsades givetvis
av att det endast blev en mindre
99 — Nya Lantmannens bok.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
