Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Svampar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Svampar
1671
med fint aromatisk lukt och smak
och som bildar vanligen slutna
häxringar i gräsmattor; dels en
annan liten art, lökbroskskivling
(M. scorodonius), som i torka har
nästan vit hatt, svart, smal fot
samt stark lukt och intensiv smak
av vitlök. — Egentliga skivlingar,
dvs. enligt Elias Fries, som
uppställt det första rediga
hattsvampsystemet, arter av släktet Agaricus,
nu uppdelade på åtminstone ett
50-tal släkten, inbördes åtskilda
genom sporfärg, lamellernas
utseende, velumtyperna etc. —
Champinjoner, släktet Psalliota, med köttig
hatt och fot, vanligen i ljusa
färger (många arter snövita), fria
skivor, som först äro vita, sedan
grå eller rödaktiga och slutligen
purpurbruna eller nästan svarta,
beroende på de mognande
sporernas färg. Foten bär alltid en (i
regel väl utbildad) ring, ibland en
dubbel sådan. Champinjoner
förekomma i skogar, på ängar och vid
vägkanter och framförallt på
kväverik, nygödslad mark, t. ex.
beteshagar, invid avskrädeshögar etc.
Alla arter med god smak och lukt
(av anis, bittermandel o. d.) kunna
rekommenderas som matsvamp.
Avbildade arter äro snöbolls- och
ängschampinjoner (Pl. I 8 och 9).
Lika eftersökta äro kungs- och
vissa skogschampinjoner i hushållet.
Ett par svagt giftiga arter, t. ex.
P. xanthoderma, med obehaglig
lukt och smak igenkännas på att
den. fläck som framkommer vid
skrapning med nageln på hatten
blir orangegul, en färgfläck, som
dock åter snart försvinner — till
skillnad från snöbollschampinjon,
som blir bestående gulaktig efter
tumning. Champinjoner äro
föremål för odling. Prima svenskt
modermycel, s. k. Dives-mycel, jämte
kulturbeskrivning erhålles genom
fröhandeln. — Fränskivlingar eller
gråskivlingar, släktet Hebeloma,
med många, endast med hjälp av
mikroskop bestämbara arter, av
vilka de flesta ha en frän,
rättik-artad lukt, smutsbrunt sporpulver
och fibrös, i toppen vitmjölig fot.
Vanlig fränskivling (H.
crustulini-forme) är en medelstor art med
blekbrun eller gulaktigt läderbrun,
något klibbig hatt och vit fot utan
ring. Misstänkes för att vara svagt
giftig och kan möjligen förväxlas
med vissa musseroner och
vaxskiv-lingar men igenkänns lätt på lukt
och sporfärg. — Spindelskivlingar,
släktet Cortinarius, med flera
hundra på skogsmark växande
svenska arter, många
svårbestämda och ”dubbelgångare” till
eftersökta matsvampar. Arter med mild
smak och behaglig lukt torde vara
ätliga, men spindelskivlingar böra
dock undvikas, särskilt av
nybörjare. Några arter, t. ex. ”den
mång-kransade”, (C. triumphans), som
är en av björkens vanligaste
my-korrhizasvampar, äro goda
matsvampar. Spindelskivlingar skilja
sig från andra brunsporiga
skivlingar genom att slöjan (ringen)
är uppbyggd av lösa, inte
hop-vävda, spindelvävslika trådar; på
äldre exemplar sitta rester av
dessa trådar på foten, brunfärgade av
sporerna, som även bilda ett
relativt tjockt skikt på skivornas
sidor. — Tofsskivlingar, släktet
Pholiota, äro brunsporiga,
ringför-sedda, ofta mer eller mindre
fjälliga, vanligen på ved växande
hattsvampar. Föränderlig tofsskivling
(Ph. mutabilis) är en tämligen
liten, sirlig, sämskbrun, tätt gyttrad,
från senvåren till senhösten
växande stubbsvamp, med slät,
hygro-fan hatt, behaglig lukt och utsökt
smak. — Rynkad tofsskivling (Ph.
caperata) med längre, klocklik,
slutligen utbredd, halm-, vax- eller
ockragul, liksom silverpatinerad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
