Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Svampar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1670
Svampar
inte giftig; förstör emellertid
fullständigt en Karl-Johan-stuvning,
om de båda snarlika arterna råkat
bli förväxlade; gallsoppens mörka
till nästan svarta, grovmaskiga
ådernät på foten är dock en tydlig
varning. ■— V. Skivlingar
(aga-ricacéer) bilda den största
hattsvampfamiljen. Sporerna avsnöras
här från skivor (lameller) på
hattens undersida, därav namnet. Hit
höra många av våra bästa
matsvampar men även farliga
giftsvampar. — Vissa bestämda, dock
svårdefinierade släktgrupper
kunna uppställas, främst baserade på
fruktkroppens konsistens,
lamellernas form och byggnad, rester av
inre och yttre hyllen (ev. som ring
upptill på foten eller som
”strumpa” vid fotbasen), sporernas färg,
storlek och skulptur, färgerna i
olika utvecklingsstadier och inte
minst smak och lukt. —
Kantarél-ler med på foten nedlöpande, rätt
tjocka, upprepat gaffelgreniga
skivor och som äldre trattformig hatt.
Vanlig kantarell (Cantharellus
ci-barius) är självfallet den i
Sverige mest utnyttjade matsvampen,
en gängse torgsvamp, som rikligt
förekommer i såväl barr- som
lövskog. Den är äggul och har en
typisk lukt, påminnande om mogna
aprikoser. Andra arter, t. ex.
brandgul eller falsk kantarell,
räknas numera till trattskivlingarna.
Men en äkta kantarell, som är en
eftersökt matsvamp, är
trattkanta-rellen (C. tubiformis). Den är en
senhöstsvamp från den mossiga
storskogen, ovan rost- eller
gråbrun under gulaktig, gråpudrad
med genomborrad hatt och
vanligen rätt lång, smal, ihålig fot. Se
Pl. II 16. — Till vaxskivlingar
höra ett rätt stort antal slemmiga,
vita eller ofta grällt färgade
skiv-lingar, kollektivsläktet
Hygropho-rus, med vitt sporpulver och rätt
breda och höga, vaxartade, spröda
skivor, som äro påfallande glest
ställda och ganska tjocka. Alla
hithörande arter som ha mild smak
och behaglig lukt äro utmärkta
matsvampar. Mest kända äro
scharlakansröd vaxskivling (H.
puni-ceus; Pl. II 13), gul och vit
vaxskivling samt ängs- och
frostvax-skivling, den senare en av årets
sista matsvampar, som vanligen
kommer först med frosten. En art
med besk smak växer i stora
ringar eller snirkelgångar i djup
mossig barrskog; den kallas besk
vaxskivling (H. erubescens; Pl. II 17)
och kan efter urlakning i kallt
vatten ge mycket goda anrättningar;
en mycket närstående art som
knappast kan skiljas från
föregående är alldeles mild i smaken och
mycket god. — Hit kan också
räknas de vanligen starkt slemmiga,
svartsporiga Gomphidius-arterna,
på Pl. II företrädd av citrongul
slemskivning (G. glutinosus) som
nr 14; god. — Pluggskivlingar
uppta bl. a. en av Sveriges
allmännaste svampar, vanlig
plugg-skivling (Paxillus involutus), orent
rostbrun till olivbrun med starkt
inrullad hattkant och från hatten
lätt löstagbart, svartsporigt, vid
tumning fläckigt lamellager; vissa
år ymnig i trädgårdsland,
beteshagar och på skuggiga impediment;
som ung en bra matsvamp, som bör
stekas eller marineras. —*
Brosk-svampar. Släktet Marasmius med
smal fot, tunnköttig hatt, rätt
glesa, vitsporiga skivor och med det
särmärket i jämförelse med alla
andra hattsvampar att dess arter
efter intorkning ånyo efter
fukt-ning kunna svälla ut till
ursprunglig storlek medtages här, därför
att hit höra två utsökta
krydd-svampar, nämligen dels
nejlik-broskskivling (M. oreades), som
har sämskfärgad, 2—4 cm vid hatt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
