Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Svampar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Svampar
1669
väl avgränsad familj och särskiljas
lätt på de syllika piggar eller
taggar på hattens undersida, från
vilka sporerna avsnöras. Två köttiga
arter, blek taggsvamp (Hydnum
repandum) och fjällig taggsvamp
(H. imbricatum) äro välkända
matsvampar, den förra en stor
läckerhet, den senare en som ung
efter torkning, urlakning eller (ev.
följande) marinering mycket
användbar svamp, inte minst därför
att den är så stor och så allmänt
förekommande (i skogstrakter).
Ett par närstående, mera sällsynta
arter (H. scabrosum och H.
fenni-cum) med (till skillnad från
föregående) svartblå fotbas ha en
starkt brännande smak. Sverige är
anmärkningsvärt rikt på
taggsvampar; många äro botaniska
rariteter, ofta med skinnartad eller seg
konsistens och därför oanvändbara
i köket. — IV. Porsvampar
(poly-poréer), en stor artgrupp med
många ekonomiskt viktiga arter,
t. ex. hussvampen (se d. o.), svåra
trädparasiter, särskilt bland
fickorna, och de allra förnämsta
matsvampar, framförallt bland
sop-parna. Sporlagret utbreder sig
inuti porer, rör eller pipor på
hattens undersida. — Oxtungsvampen
(Fistulina hepatica) är
karakteriserad av sinsemellan fria rör
under hatten; den parasiterar på ek.
Man ser den rätt ofta på
ekstubbar eller högt upp på stammen av
gamla sjuka ekar skjuta ut som
en rödbrun eller leverbrun tunga
(eller en grupp av sådana),
invändigt saftig och tågig, starkt
påminnande om ett köttstycke,
särskilt när man skär igenom den;
smaken är syrlig, särskilt som ung
och efter urlakning en god
steksvamp. — Tickorna ha rören
sinsemellan hopväxta och fast
förenade med hattköttet. Hithörande
arter gå vanligen under det
gemen
samma namnet Polyporus, t. ex. de
allmänt förekommande, köttiga
marksvamparna fårticka och
bröd-ticka (P. ovinus resp. P. confluens),
som i stor utsträckning användas
till föda, inte minst för att dryga
ut och neutralisera andra mera
starkt smakande svampar, såsom
musseroner, champinjoner o. a.
Största ekonomiska intresset är
knutet till den mängd arter av
skinn- och vedartad konsistens
(även köttiga) som orsaka farliga
rötor i våra skogs- och parkträd,
t. ex. de på levande träd ofta
uppträdande parasitära arterna
svavel-, fjäll-, tall-, eld-, röt- och
fnösketicka. Den sistnämnda arten
användes förr till framställning av
fnöske. — Soppar (rörsoppar),
kollektivsläktet Boletus, äro till
skillnad från de flesta tickor mjuka
i köttet, rören sinsemellan
sammanväxta, porlagret däremot
lätt löstagbart från hattköttet.
De flesta arterna, såsom de
ringförsedda smör- och
lärksop-parna (B. luteus; Pl. II 18; resp.
B. elegans), de ytterst allmänna
strävsopparna (B. scaber, B. rufus
m. fl.; Pl. II. 21), Karl
Johan-svampen (B. edulis; Pl. II. 20);
brunsopp, sammetsopp och
gryn-sopp äro eftersökta och allmänt
förekommande matsvampar och
biologiskt sett intressanta
mykorr-hizasvampar. Några arter finnas
som äro giftiga, särskilt då den i
Sverige säkerligen mycket
sällsynta bokskogssvamp som går under
namnet djävulssopp eller vargsopp
(B. satanas); andra äro starkt
bittra i smaken. Alla giftiga soppar
ha emellertid ett särmärke,
nämligen en skarpt framträdande röd
färg på både fot och hattundersida,
dvs. pormynningarna äro röda.
Gallsoppen (B. felleus) är svagt
ljusröd eller smutsröd under
hatten, mycket bitter i smaken men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
