Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Svampar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1668
Svampar
sammanhang en kort översikt i
anslutning till vidstående
färgplanscher (Pl. 1 och Pl. 2, nr 1—nr 21).
Med hjälp av goda färgbilder är det
nämligen möjligt att fastslå
identiteten på det fåtal allmänna arter
man behöver känna till för att få
omväxling i dieten om hösten och
samtidigt kunna insamla till
konservering (på samma sätt som
vanliga grönsaker) för vinterförvaring.
På så sätt utnyttjar man utan
kostnad dessa växters icke
föraktliga näringshalt, för vår kropp
nyttiga salter och vitaminer samt
framförallt de förnämliga
smakämnen, som gör att man kan
jämföra svamp med de finaste
kryddor vid diverse anrättningar av
kött, fisk, soppor och omeletter.
Hattsvamparna
(hymenomy-ceterna) tillhöra jämte sot- och
rostsvampar (se d. o.) och
buksvampar (se nedan)
basidsvamparnas stora grupp, hos vilka
förök-ningsorganen, sporerna, bildas fritt
utåt (exogent) från s. k. basidier.
Fruktkroppstyperna äro många,
vanligen dock en central (sällan
excentrisk) fot, som uppbär en
hatt med på säreget sätt
skulpterad undersida, där sporlagret
(hy-meniet) bekläder åsar, taggar,
porer eller rör, resp, skivor, s. k.
lameller (se nedan). Avvikande
former finnas dock, t. ex. skinnartade
barksvampar, vidare finger- och
klubbsvampar m. fl. — Beaktas bör
de ofta parasitära arternas
vilmy-cel i form av vita eller svarta,
alg-liknande trådar (hyfbuntar), s. k.
rhizomorfer (t. ex. hos
honungs-skivlingen) och mer eller mindre
runda, i regel svarta, hårda s. k.
sklerotier. De över 12.000
beskrivna hattsvamparna i världen kunna
grupperas i familjer. De viktigaste
äro följande. — I. Slätsvampar
(telephoracéer) växa på jord,
multnande och frisk ved eller bark och
ha läderartade eller tunnköttiga,
utbredda eller mussellika, mera
sällan greniga, tratt- eller
hattfor-miga fruktkroppar. Sporlagret
bekläder endast fruktkroppens ena
sida. Bland dem finnas inga kända
giftsvampar i vårt land. Hit höra
trumpetsvamparna, av vilka ett par
arter, t. ex. svart (och gul)
trum-petsvamp (Craterellus), äro
eftersökta matsvampar, särskilt
lämpade att förvaras lufttorkade; de
påminna om vissa kantareller (jfr
Pl. II nr 16) men sakna utbildade
lameller. — II. Fingersvampar
(clavariacéer). Fruktkropparna äro
köttiga, busk- eller korallformiga
eller klubblika och runt om
grentopparna beklädda med ett
sporlager. Alla arter med mild smak äro
bra matsvampar. En av de
vanligaste är den på Pl. II som nr 15
avbildade, i den djupa, mossiga
barrskogen växande, höggula
fingersvampen (Clavaria flava): från
en central bål busklikt förgrenad
med i spetsen avsmalnande,
citron-eller svavelgula ändgrenar; god
matsvamp till pickles, soppor etc.
Andra eftersökta läckerheter äro
druvfingersvampen (C. botrytis),
blek med röda grentoppar, och de
mer eller mindre rent vita arterna,
såsom kamfingersvampen (C.
cris-tata) i storskogens barrmattor på
senhösten. — Klubbsvampar av
flera arter äro vanliga, ofta
matt-formigt växande förnasvampar,
och de små trådklubborna av
släktet Typhula ha sitt intresse därför
att de ev. parasitera på högre
växter, t. ex. på gräs och kålarter. —
Närbesläktad är den vid foten av
gamla furor numera ej sällsynta,
rikt förgrenade blomkålssvampen
(Sparassis crispa) med bladlikt
sammantryckta krusiga
grentoppar ; som ung en välluktande svamp
med utsökt fin arom. — III.
Taggsvampar (hydnacéer) tillhöra en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
