Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vicker - Vickerbladviveln - Vickerhavre - Vide - Videört - Vikt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vickerbladviveln — Vikt
1853
endast mellan gråvicker med beska
och sötvicker med mindre beska
frön. — Vanlig gråvicker eller
småvicker är senvuxen och
förekommer i många former. Den
importerades före kriget från
östersjöprovinserna och Polen, då den
som regel är allt för sent
mognande för att hos oss ge hög fröskörd.
Användes i huvudsak till grönfoder
i blandning med pelusker,
foderärter och havre. En förädlad sort är
Svalöfs Original Förädlade
Gråvicker, som är tidigare än den vanliga
och ger relativt god frö- och
halmskörd. — Svalöfs Original
Förädlade Sötvicker är tidigare än
föregående och ger rik grönfoderskörd
men något lägre fröskörd. Båda
svalöfssorterna mogna under
normala år i mellersta Sverige. —
C riew ener-vicker är en tysk
förädling av gråvickertyp. Vitfröig
vic-ker eller ärtlins är en späd
låg-vuxen sort med god fröskörd och
runda-fyrkantiga ej beska frön
som användas till människoföda,
men är föga odlad hos oss. —
Vic-ker odlas hos oss som vårsäd och
mest till grönfoder. I Skåne och
Östergötland odlas den emellertid
också till mogen skörd. Den
kräver i stort sett samma jordmån och
gödsling som ärter till mognad,
men till grönfoder kan den
användas på alla jordar med undantag
för torr sandjord. Den bör sås
senare än ärter och jorden bör
brukas bättre. Utsädesmängden
växlar från 140—220 kg per ha,
beroende på frönas storlek. Vickern
skördas på samma sätt som
ärterna (se Ärt). Hässjning är lämplig.
Till mogen skörd var kärnskörden
åren 1931—45 i medeltal enligt
statistiken 14,8 dt per ha. — Vickerns
svåraste parasit är den randiga
ärtviveln som äter de späda
bladen. Därjämte förekommer skador
av jordloppor, vickerbladviveln,
mjöldagg m. fl. Om vicker som
foder, se Grönfoder och Spannmål.
KIK.
Vickerbladviveln, en omkring 5 mm
lång, grå och brunfjällig vivel, med
nästan jämnbreda täckvingar och
smalare, rundad mellankropp.
Sny-tet är tämligen kort och brett. Den
lägger på våren sina ägg
huvudsakligen på vicker- och
luzernplan-tor och larverna gnaga sedan på
skottspetsarnas blad och förstöra
ofta även blommorna. På
högsommaren förpuppa de sig i nätlika,
glesmaskiga, blekgula kokonger
uppe på plantorna. Efter en
veckas tid framkomma vivlarna och
dessa gnaga på bladen och
stjälkarna, vilka därigenom bli mer
eller mindre tätt svartfläckiga.
Liknande skador, ehuru mest på
klöver, särskilt på blommorna,
orsakas av den något mindre,
vanligen grönaktiga klöverbladviveln.
Båda arterna kunna bekämpas med
DDT-bepudring. O. A.
Vickerhavre kallas den blandning av
vicker och havre som användes till
grönfoder eller mogen skörd (se
Grönfoder). KIK.
Vide, se Sälgsläktet.
Videört, lysing, (Lysimachia
vulga-ris) tillhör familjen vi ve växter
(Primulaceæ) och är en flerårig,
upp till 1,5 m hög ört med
lan-settlika blad, av vilka de övre sitta
i kransar om 3—4. De gula,
skål-formade och femflikiga blommorna
äro samlade i greniga klasar i
stjälkens topp. Den är allmän på
stränder och kärrmarker i
Svea-och Götaland men tämligen
sällsynt i Norrland. Ibland odlad och
stundom förvildad är den om
videört påminnande ”stor videört”,
(Lysimachia punctata).
Närbesläktad är även penningarv (se d. o.).
D.L.
Vikt. Om olika viktmått samt diverse
lantbruksvarors rymdvikt, se tabell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
