Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Växtnäring
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1890
Växtnäring
upp till bladen, varifrån
huvuddelen av vattnet avdunstar. Vattnet
bidrager till att hålla vävnaderna
spända. Under torkperioder
slappas bladen — rotfrukterna sover
middag — varigenom
ämnespro-duktionen (tillväxten) hämmas.
Varar torkan länge, vissnar
plantan. Vattenförbrukningen är som
ovan anförda exempel visar stor.
Allt efter växtslaget räknar man
med att det behövs 250—700 kg
vatten för att frambringa 1 kg
torrsubstans. Från en växande
gröda avdunstar sommartid
dagligen 10.000—50.000 liter vatten pr
ha. Tillgång på vatten utgör
därför en av de viktigaste
livsbetingelserna för växterna. Under
torra år är det ofta
vattentillgången (regnmängden) som
bestämmer grödans storlek. Vid brist
på växtnäring förbruka växterna
betydligt mera vatten pr kg
nybildad torrsubstans än vid riklig
tillgång på alla behövliga
näringsämnen. Under torra år klara sig
också välgödslade grödor bättre än
svagt gödslade och svältande
grödor. — Kolsyra (CO2) upptages ur
luften genom bladens
klyvöppningar och innehåller det för
bildningen av kolhydrat nödvändiga
grundämnet kol (C). Detta utgör
en viktig beståndsdel av växten, i
vars torrsubstans kol ingår med
över 40 %. Vid
kolhydratbildning, som sker med tillhjälp av det
gröna färgämnet i växten
(klorofyll, bladgrönt), förenas kolsyran
med vatten under avgivande av
syre: 6H2O + 6CO2 = CöH^Oe + 6O2.
Denna omvandling från
oorganiskt till organiskt material sker
med solljuset som energikälla.
Kolhydraterna utgöra sedan
utgångsmaterial för de många andra
organiska ämnen, som finnas i
växterna. — Kväve (N) ingår som
be
ståndsdel i de livsviktiga
äggviteämnena. Växternas
kväveförbrukning är rätt stor och uppgår till
50—250 kg N pr hektar. Bortsett
från baljväxterna upptages
kvävet under de flesta förhållanden
som nitrater. Många växter kunna
dock även upptaga kvävet som
ammoniumsalter. I de flesta
odlingsmarkerna omvandlas dock
am-moniaken lätt till nitrat. Kväve
förekommer fritt i luften. Denna
innehåller dessutom små mängder
ammoniak, hörrörande från
nedbrytningen av organiska ämnen.
Genom inverkan av elektriska
gnistor — blixten — bildas dessutom
kväveoxid av luftens syre och
kväve. Här nämnda
kväveföreningar tillföras jorden med regnvattnet
men kvantiteten är ringa och
uppgår endast till 8—10 kg N pr
ha och år. En del härav faller
förresten under vinterhalvåret och
kommer därigenom ej växtligheten
tillgodo. Odlingsmarken i sig själv
innehåller emellertid en hel del
kväve. Enligt analyser från den
danska försöksstationen Askov
finns på 20 cm:s djup på lerjord
över 3.000 kg och på sandjord
omkring 2.200 kg kväve pr ha.
Dessa kväveförråd äro emellertid
ej direkt tillgängliga för växterna.
De förekomma nämligen
huvudsakligen som humusämnen, växtrester
och bakterieäggvita, vars
omsättning endast sker så småningom.
På grund av den för växterna
alltför ringa tillgången på upptagbart
kväve utgör en rationell
kvävetillförsel en förutsättnng för stora
och goda skördar. De enda växter,
som själva kunna sörja för sitt
behov av kväve, äro baljväxterna.
Med hjälp av på deras rötter
levande knölbakterier, kunna dessa
växter nämligen nyttiggöra luftens
fria kväve (se Baljväxtbakterier).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
