Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Växtnäring
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Växtnäring
1891
Denna baljväxternas
kvävesam-lande förmåga har varit känd
sedan gammalt. Sålunda berättar den
romerske författaren Columella att
”jorden gläder sig åt bönor, som
om den hade fått gödsel”. I
marken finns även fritt levande
kvävebindande bakterier
(Azoto-bacter), som särskilt i mull- och
kalkrika jordar kunna uppsamla
betydande mängder kväve — enligt
Bondorff ca 50 kg kväve pr ha
och år. Dessa bakteriers
verksamhet främjas av jordbearbetning,
kalkning och gödsling. — Fosfor
(P) är liksom kväve oundgängligen
nödvändigt för plantorna och ingår
som viktig beståndsdel i cellkärna,
nervvävnad, enzymer m. m.
Förbrukningen av fosfor uppgår till
10—30 kg fosfor (P) pr ha.
Fosforn förekommer främst i frön
och frukter och i mindre
utsträckning i de vegetativa organen.
Sädesslagens kärna innehåller
sålunda ca 0,4 % P men halmen blott
0,1 %. Växterna synas blott
kunna upptaga femvärdigt fosfor.
Under naturliga förhållanden skulle
därigenom fosforsyrans salter vara
växternas enda fosforkälla.
Organiska fosforföreningar som i
stallgödsel behöva också mineraliseras
för att kunna utnyttjas av
växterna. Åkerjordens fosfor har
ursprungligen bildats genom
förvitt-ring av mineralisk apatit, som finns
i ringa mängd insprängd mellan
granit och gnejs. Dessutom finns
fosfor i organiska föreningar i
myllan. Den skånska åkerjorden
innehåller enl. prof. M. Weibull ca
0,1 % fosforsyra (P2O5). Av
fosforsyrade i jorden
förekommande salter är monofosfatet,
Ca(H2PO4)2, mest lättillgängligt
för växterna. Genom inverkan av i
åkerjorden befintlig kalk återgår
monofosfatet till svårlösligare
difosfat, CaHPOj, och trifosfat,
Caa(PO4)2. Skulle fosforsyran
förena sig med aluminium (Al) eller
järn (Fe), blir den så svårlöslig,
att den är nästan förlorad för
växterna. Från luften tillföres
inget fosfor och den svenska
jorden är genomgående fattig på
detta näringsämne, som
huvudsakligen upptages i form av fosfater.
Dessa äro mycket beständiga. De
uttvättas endast i ringa mängd och
kunna ej avdunsta. — Svavel (S)
ingår i proteinämnena och
upptages av växterna som svavelsyrans
salter (sulfater). Andra
svavelföreningar, svavelväte och sulfiter,
äro rätt kraftiga växtgifter.
Växternas förbrukning av svavel är
av ungefär samma storleksordning
som förbrukningen av fosfor.
Sålunda innehåller en
rotfruktsgrö-da om 9.000 kg torrsubstans ca
20 kg svavel. Svavlet finns
huvudsakligen i växternas vegetativa
delar. Kornkärnan innehåller
sålunda blott 0,01 % S men kornhalmen
10 gånger så mycket. Svavel
tillföres med stallgödsel samt med
superfosfat, som innehåller
kalciumsulfat och ammonsulfat
(svavelsyrad ammoniak). Regnvattnet
innehåller även en hel del svavel.
Sålunda angiver vissa forskare, att
med regn tillföres 40—50 kg pr
hektar och år. Uttvättningen av
svavel i form av sulfater synes
emellertid vara minst lika stor
som tillförseln med nederbörden.
Direkt gödsling med svavel
synes ej behövlig under svenska
förhållanden. I litteraturen finnas
dock uppgifter om att tillförsel av
kalciumsulfat (gips) skulle vara av
särskild betydelse för klövern.
Enligt professor Bondorff torde
effekten emellertid bero därpå,
att-gips kan frigöra kalium i jorden. —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
