Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ärftlighetslära - Ärg - Ärt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ärg — Ärt
1927
korsning med obesläktade individer
som i och för sig utan olägenhet
kunna vara resultat av inavel.
Denna korsning kan t. o. m. ge en
särskilt välutvecklad avkomma, ett
förhållande som brukar betecknas
med termen heterosis. - - En
annan avigsida hos inavel är att
den genom inaveln framkallade
homozygotin låter icke önskvärda
anlag komma i dagen. Bland
sådana anlag märkas de s. k. 1 e t a 1 a
anlagen, vilka äro recessiva
och i enkel uppsättning, dvs. vid
heterozygoti, ej nämnvärt inverka
på organismens vitalitet
(kraftighet). Vid homozygoti äro de
däremot dödsbringande (se Letala
anlag). Letalanlagen anses ha
uppkommit genom mutation (se d. o.).
Rbg.
Ärg, se Koppar.
Ärt (Pisum sativum L.) tillhör
balj-växtfamiljen. Den har en kraftig
rot och glatt, klängande stjälk.
Efter stjälkens längd skiljes
mellan lågvuxna och högvuxna arter.
Bladen äro fåpariga med grenade
klängen och stora stjälkomfattande
stipler. Blommorna kunna vara
vita eller violetta. De sitta ensamma
eller parvis i bladvecken. Baljorna
äro av varierande storlek. Som
regel innehålla de 4—8 frön, som
äro runda eller kantiga samt av
växlande färg. De kunna vara gula,
gröna eller mer eller mindre
gråaktiga. De gråaktiga kunna vara
antingen enfärgade eller med
mörka teckningar på en grågul botten.
Blomningen börjar nedifrån.
Självbefruktning innan blomman öppnat
sig är regel. Vid groningen stanna
hjärtbladen kvar under jorden. —
Ärterna anses härstamma från
Medelhavsområdet och äro inte
gamla kulturväxter. Till Sverige
anses de ha kommit i början av
medeltiden eller möjligen något
tidigare. Gula ärter torde ha odlats
först i början av 1800-talet.
Ärterna indelas dels efter sina botaniska
kännetecken och dels efter sitt
användningssätt. Rent botaniskt
skiljer man t. ex. mellan ärter, vars
baljor äro försedda med
innerhin-na, och ärter, vars baljor äro utan
innerhinna. Till den förra gruppen
hör t. ex. spritärt, spritmärgärt,
gul ärt, grön märgärt och gråärt,
medan till den senare räknas t. ex.
sockerärt, sockermärgärt och
bryt-märgärt. Efter det huvudsakliga
användningssättet skiljer man
mellan foderärter och åkerärter
samt trädgårdsärter. Någon skarp
gräns mellan åkerärter och
trädgårdsärter finns emellertid inte
längre, sedan en stor del av de
sorter, som räknas till
trädgårdsärter-na, börjat odlas i fältmässig skala
såsom konservärter. —
Foder-ä r t er och åkerärter. Innan
förädlingen medfört nya sorter,
odlades de gamla lokalsorterna.
Sådana voro t. ex. östgötaärten och
Uplandsärten. De gamla
lokalsorterna utgjorde oftast blandningar
av olika linjer. De voro som regel
sena i utveckling. Genom import
från England inkom under
1900-ta-let en del bättre material, som
sedan också kommit att användas
inom växtförädlingen. Artförädling
upptogs vid Svalöf under 1800-talet
och har sedan upptagits också vid
Weibullsholm och andra
föräd-lingsanstalter. Därför förefinnas
nu ett relativt stort antal olika
sorter av gulärt, grönärt och
gråärt. Under senare år har ett
intensivt arbete nedlagts på
framställning av gula ärter med god
kok-barhet. De sorter, som först
framställdes vid Svalöf voro Kapital I
och II. De ingå ej i det nuvarande
sortimentet, som är följande. —
Gula ärter. Torsdags II och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
