Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ärt - Ärtbladlusen - Ärtflyet - Ärtfläcksjuka - Ärtgallmyggan - Ärtlinser - Ärtmjöldagg - Ärttripsen - Ärttörne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ärtbladlusen — Ärttörne
1929
1943, då 33.711 ha ärter odlades.
Orsaken till dessa växlingar är att
ärtodling kan vara en osäker
odling dels därför att den medför
stark ogräsanhopning och dels
därför att ogynnsam väderlek vid
tidpunkten för skörden kan medföra
förluster i kärnskörden genom att
en del baljor öppna sig, då de
omväxlande utsättas för regn och
solsken. Ärterna fordra en kalkrik,
måttligt styv och genomsläpplig
lerjord. Höstplöjning av fältet är
en nödvändig förutsättning.
Ärterna äro fordrande beträffande
näringstillgången men kunna
erhålla sitt kväve ur luften genom
knölbakterierna, som leva i symbios
med ärterna. Kväve behöver därför
ej tillföras, möjligen med
undantag för en mindre giva för att
hjälpa ärterna över
hungerperioden, dvs. den period, då ärterna
behöver kväve men
knölbakterierna ännu ej hunnit att börja
kvä-veassimiliationen. Av superfosfat
kan tillföras 200—300 kg/ha och
av kali ca 100 kg/ha. Ärterna skall
sås tidigt. Såningsbädden bör ej
vara alltför finbrukad och lös.
Småfröiga ärter sås på ett djup av
5—6 cm, storfröiga på 7—10 cm.
Alltefter ärternas tusenkornvikt
varierar utsädesmängden mellan
180 och 300 kg/ha. Det är bättre
att så något för tjockt än att så
för tunt. Radavståndet är vanligen
10—12 cm; vill man hackrensa
kan 40—45 cm radavstånd
användas. Särskilt konservärtodlama
använda detta senare avstånd,
eftersom därigenom grödan genom
hackrensning lättare kan hållas
ogräsfri. Konservärterna skördas
genom avplockning för hand, då
ärterna i baljan blivit fullvuxna
och nått lämplig mognadsgrad.
Den moderna utvecklingen går
emellertid mot skörd med slåtter-
maskin och tröskning på ett
speciellt tröskverk. För mogen skörd
avtagas ärterna, då de nedersta
baljorna äro mogna. Skörden sker
med släpräfsa, som köres
vinkelrätt mot liggsädesriktningen, med
slåttermaskin eller om det gäller
små arealer med en slö lie. Ärterna
få torka på sträng eller läggas upp
på hässja. De inköras samt tröskas
så snart de äro torra.
Avkastningen av ärter uppgår till 15 å 35
dt/ha. Vanliga parasiter på ärterna
äro ärtvivel, ärtvecklare och
ärt-gallmygga. Ärterna angripas
också av sjukdomar som
ärtfläck-sjuka, mjöldagg, bladmögel och
rost. Ew. Å.
Ärtbladlusen, se Bladlöss.
Ärtflyet, se Nattflyn.
Ärtfläcksjuka, svampsjukdom på
ärt-och andra baljväxter,
kännetecknad av insjunkna bruna fläckar
med mörkare kant, vilka
förekomma på alla gröna delar. Genom
baljornas vägg kan svampen
tränga in i fröna, som bli
fläckiga och överföra smittan till de ur
dem uppväxande plantorna.
Angrepp på stjälken kan förorsaka
plantans nedvissnande. Sjukdomen
bekämpas genom växelbruk,
förstörande av resterna efter sjuka
plantor och användning av friskt
utsäde. Th. Lfs.
Ärtgallmyggan, se Gallmyggan.
Ärtlinser, se Vicker.
Ärtmjöldagg, art av mjöldagg (se
d. o.), som angriper ärter.
Ensile-ring eller bränning av halmen från
angripna odlingar förordas.
Ärttripsen, se Tripsar.
Ärttörne (Ulex europaeus) en risig
och starkt tornig buske av
balj-växternas familj (Leguminosae).
Bladen äro små, vasst syllika,
blommorna gula, fodret och baljan
svarthåriga. Ärttömet som
ursprungligen är västeuropeiskt,
användes utomlands som foderväxt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
